När jag var liten fick jag inte ha jeans i skolan. Jag fick inte någon barbie-docka, för mamma tyckte inte att det var en bra leksak till barn. Däremot fick jag en Skipper-docka, dottern i familjen Barbie. När vi åkte till standen hade vi smörgåsar i en metallbox med små brickor i. Kylväska minns jag inte att det fanns. Saften var alltid varm när man skulle dricka den.

På julafton ringde vi till min kusin i Stockholm, vars barn var jämngamla med mig. Det var jättedyrt att ringa riks-samtal, så det vara bara på julafton vi gjorde det eller om något allvarligt hade hänt. Resten av året brev-växlade vi med handskrivna brev, skickade i kuvert med frimärke på.

VIlle man ha reda på något gick man till biblioteket och försökte hitta en bok som hade svar på frågan. Vi fick lära oss att använda indexboken och bibliotekets kort-register för att hitta rätt.

Min första grammofon var en begagnad, batteridriven resegrammofon som jag fick i födelsedagspresent. Blev överlycklig. Nu kunde jag spela HepStars Mot okänt land, som var min första singel. Grammofonen kunde spela både 33,45 och 78 varvs-skivor.

Aldrig kunde jag väl tro då att jag bara genom att skriva in ett sökord i en maskin skulle få hundratals möjliga svar. Eller att jag kunde ha en ljudbok i en liten apparat som jag kunde bära med mig. Eller att det skulle kosta lika lite att ringa till Stockholm som att ringa lokalsamtal. Eller att brev skulle skickas elektroniskt och komma fram minuten efter att jag skrivit.