Det var inte lätt att hitta dit. Till världens ände alltså. Finns inte att söka på Eniro. Men det ligger väldigt nära Dragongatan i Ystad. Där var jag idag med i en filminspelning av filmen "Bröllop vid världens ände" av Carl Moberg. Läs mer om honom och om filmen här:

http://www.carlmoberg.se/filmmanus.html

Inspelningsplatsen gör verkligen skäl för namnet. I duggregn och blåst kämpade vi alla tappert för att projektet skulle gå i hamn. Ett ungt filmteam med medelålders skådespelare, både proffessionella och amatörer. Men Gud log över även denna eftermiddag och när det var dags för själva bröllops-scenen, bröt solen igenom den grå molnmassan.

I denna bröllops-scen läser Lotten (som spelas av mig) en oerhört vacker dikt (text: Carl Moberg) som jag bara måste dela med mig av här:

Du är min älskade. Jag älskar dig. Jag skulle ge mitt liv för dig. Jag skulle döda andra människor för din skull, om jag inte vetat att det var emot din vilja.

Du är det goda i mig.

Om jag dog i nästa ögonblick, skulle jag dö lycklig. Jag skulle ha levt ett liv. Eftersom du funnits i mitt liv.

Jag skulle nog valt någon annan än dig om jag hittat någon bättre, och det skulle nog du med. Men jag älskar dig nu.

Jag tycker om den jag är med dig.

Jag behöver kärlek och det behöver du också.

På väg hem från Ystad, på motorvägen mellan Lund och Malmö såg jag den mest magiska regnbåge jag sett i hela mitt liv. Det var hällande regn, men solen sken bakom mig och framför mig körde jag mot en perfekt, full regnbåge i de klaraste färger jag någonsin sett. Jag hade gärna stannat och tagit ett foto, men det är ju tyvärr stoppförbud på motorvägen. BIlden finns i alla fall kvar i mitt minne.

Är det fler än jag som ibland vaknar onödigt tidigt på morgonen och hjärnan liksom går i spinn? Det blir som ett synapstrassel och man börjar undra om hjärnan har blivit psykotisk under natten.

I morse vaknade jag och började fundera på dotterns Thailand-resa. Och så kom jag ihåg att hon ringde igår på väg till affären. Konsum. Sen började hjärnan fundera över hur jag egentligen uttalar namnet på denna affär. Ibland säger jag på skoj Konsuuuum, altså med betoning på sista stavelsen och med ett långt "u" på slutet. Men hur säger jag i vanliga fall? Och vad heter det egentligen? Hur lär dom ut det på SFI? Säger man Konsum med samma språkmelodi som när man säger hundra? Eller säger man det med samma språkmelodi som morot?

Ja, sådär håller min hjärna på och slösar energi, när den borde ägna sig åt väsentliga saker som att fundera över fred i världen eller en listig lösning på klimatfrågan.

Men det finns faktiskt folk som har det här med språkmelodi som specialkunskap. På fackspråk heter det "prosodi", lärde jag mig idag på Google. Hittade också en bok på Bokus som heter "Svensk prosodi i praktiken: instruktioner och övningar i svenskt uttal, speciellt språkmelodi" (lång titel), skriven av Olle Kjellin. Och det finns till och med en kurs i prosodi på Folkuniversitetet.

Jag blev ju minst sagt ledsen när min långa och välformulerade text om vår Krakow-resa så brutalt försvann i den binära världsrymden i tisdags. Det fanns mycket att berätta.

Dock måste jag ändå skriva om Auschwitz/Bergen-Belsen och saltgruvan. Det var dom två starkaste minnena från resan. Alla borde besöka Auschwitz. Man får perspektiv på tillvaron och vardagens små irritationsmoment ter sig inte så viktiga längre. Vad gör det om bredbandsuppkopplingen är långsam när jag trots allt har både lägenhet och mat? Vad spelar det för roll att det blev lite för mycket att göra på jobbet, när jag trots allt inte jobbar mer än i snitt 8 timmar om dagen och slipper gräva diken för mina kamrater att begravas i? Och jag får dessutom 45 minuters lunchrast och ett näringsriktigt mål mat för en inte allt för dyr summa pengar.

Personer i Polen som arbetar i service-yrken verkar ha gått på en omvänd charmkurs. Alla utom den charmige guiden i saltgruvan hade förlamade skrattmuskler. Någon engelska pratade de knappt heller. Högst på topplistan av sura tjänstemän sätter jag busschauffören som körde bussen från Auschwitz till Krakow. Han var irriterad på allt och alla och gud nåde den som själv försökte ta biljetten ur automaten. Till råga på allt havererade bussen halvägs ut i en vägkorsning och kom varken fram eller tillbaks. Högljutt orerande for han ut och in ur bussen, talandes i sin mobiltelefon. Vi fattade inte ett skvatt utan satt kvar och väntade på vad som skulle hända. Till sist började människorna i bussen röra på sig och gå ut. Det hade kommit en ersättningsbuss. Så vi kom "hem" till vårt kalla rum på Seventh Heaven till sist.

Rummet ja. Det är en historia för sig själv det också. Illgröna väggar i ett rum som var 2x3 meter och säkert 4 meter till tak. Enda fönstret fanns i taket. Dubbla filtar, sockar och fleece-tröja behövdes på natten. Ändå frös vi. Så nu är jag förkyld!

Och jag skrev en lång, lång text....och glömde att spara. Nu orkar jag inte börja om igen.

Vi var i Krakow. Det var rent och kallt och varmt och intresant.