Igår var det verkligen hög tid att ta itu med dammråttorna. Det känns inte som om det är så länge sen vi städade sist, men av råttornas storlek att döma, så var det nog det i alla fall. Snyggt och prydligt och gamla tidningar och tomflaskor förpassade ner till tunnorna. Och idag har jag tvättat allt som låg i korgen. Så skönt när allting är klart! Nu ska jag bara njuta.

Tog mig en promenad på stan på lunchen idag, eftersom jag jobbar hemifrån. Plötsligt där mitt på L:a Fiskaregatan i ett gathörn, står det några och filmar. Jag tittar lite nyfiket, och upptäcker då att det är Filip och Fredrik (kända från kanal 5 bl a) som håller på med ngt nytt inslag. De intervjuar vad som ser ut att vara en kvinna ur lokalbefolkningen. Snabbt som ögat halade jag upp mobiltelefonen och tog en bild.

För det mesta tycker jag att s.k kändisar gör sig bäst på tv eller film. Men faktum är att Filip å Fredrik var snyggare i verkligheten än på tv.

Som svar på Leffes fråga i kommentar till Vampyrfjärils-inlägget:

Jag är ingen expert men om jag utgår från mig själv, min dotter och hennes pappa (ex maken alltså), så tror jag att dels är det så att föräldrarnas reaktioner spelar in, dels händelser och hur omvärlden reagerade på dem, när man var liten. Jag blev skrämd av en nattfjäril när jag jag var liten. Den satte sig på bröstet på min vita tröja, och jag kunde inte röra mig av skräck. Ingen gjorde ngt för att vifta bort den för ingen fattade att jag var skräckslagen. I (vad jag tolkade det som) evigheter satt det äcklet kvar på mig, och till sist kom mamma och viftade bort den. Själv är hon inte rädd för denna typ av insekter. Däremot är hon rädd för hästar, och det var jag själv också ända tills jag efter övertalning gav mig ut på westernridning. Efter att ha bemästrat både häst och skräck, kände jag en otrolig eufori. Och hästskräcken var borta. Denna fobi tror jag att jag ärvde från mamma.

Fast å andra sidan är mamma rädd för ormar också, och jag älskar ormar.

Dotterns pappa är rädd för spindlar och getingar, och det har även dottern blivit. Det har varit jag som fått ta hand om dom krypen.

En roligare fobi (som håller på att försvinna) är min fobi för knappar. Ja, skratta på, det är ok! Ända sedan barnsben har jag tyckt knappar (och speciellt vissa sorter) är så äckliga så att jag får knottring hud och nästan kräks. Jag blir inte rädd, men känner äckel. Har inte förstått var detta kommer från. I julklapp i fjol hade min kära dotter virkat ett par vantar och sytt på tre stora knappar på var och en. Jag kune ärligt talat knappt ta dem på mig. Och det var det som var meningen. Det var ett skämt, och jag uppskattade det trots allt.

I januari var jag på en intressant session hos ett slags medium som försatte mig i djup hypnos och jag fick göra en inre resa. Vi pratade inte alls om knappar utan om helt andra saker. Hur som helst, efter denna session mådde jag så himla bra och kände mig än mer hel än innan. Och så testade jag att ta på knapp-vantarna för att testa om möjligen knappfobin försvunning. Och döm om min förvåning när jag upptäckte att äckelkänslorna uteblev. Jag använde dem nästa dag när jag gick till jobbet, och det kändes inget speciellt med det. Visst är det konstigt?

Jag har en lite ovanlig fobi, nämligen för nattfjärilar, dom där stora, grå-beige svärmarna som liksom bara flyger in i en på sommarkvällarna. Jag är rent ut sagt livrädd för dom. Har varit sedan jag var liten. Nu hörde jag på nyheterna att det har kommit in vampyrfjäril till Sverige. Som suger blod! Det var det jag visste hela tiden. Det finns ALL anledning att vara rädd för dom äckliga krypen!

Kolla in den äckliga varelsen på YouTube nedan. Huuuuuu!

Jag var ju vid Bergs slussar i helgen med vännerna M och P. Så himla roligt vi hade. Och en dokumentar blir det säkert också av allt material som vi filmade. Jag ska skriva lite utförligare om vad som hände, för det var en hel del.

Värmen hänger kvar fortfarande, och det blir förkortade dagar på kontoret. Tack för flexibla arbetstider! Och så passar vi på att ta långa lunchpromenader och igår var vi och åt på en restaurang halvvägs upp till stan, i stället för att gå till personalmatsalen.

Snart väntar semestern, 4 långa veckor med golf, bokläsning och softande. Härligt!

Det blev sent som sagt på lördagkvällen, och vi höll inte många knop på söndagen. Låg mest och tittade på folk, läste lite fakta om kanalen i en broschyr, åt lunch och softade lite till innan det var dags för P att skjutsa mig till stationen så att jag kunde ta mitt tåg hem igen.

Vi skulle ha följt våra nyvunna vänner från gårdagskvällen som skulle slussa nedför 7-sluss-trappan, men vi var ärligt talat för trötta. Så det bidde inget med det.

En fantastiskt rolig helg och så många roliga människor vi träffade!

Efter middagen på restaurangen hämtade vi lite vin och gick ner till gästhamnen för att se om familjen Magnusson fortfarande var vakna. Men de var dom inte. Däremot hittade vi ett annat sällskap på en annan båt som vi satte oss och pratade med. Vi satt på bryggan och dom satt i aktern på sin båt. Och där blev vi sittande både länge och väl. Det blev nog rätt sent. Men trevligt hade vi i alla fall!

Vi började lite trevande med att filma en byggnad där det stod BERG på, en dansk segelbåt med sällskap som även blev intervjuade, en äldre herre som bodde i närheten och hade tagit med sig campingstolen för att betrakta slussandet. Sen kom M på den eminenta idén att vi skulle gå ner till den första slusstrappan, den med 7 slussar i rad, och se om vi kunde hitta en familj att följa hela vägen upp.

Sagt och gjort, vi tog vårt pick och pack och gick ner för att spana. En båt med en familj i gröna flytvästar såg ut som lämpliga kandidater, och vi frågade om vi fick lov att filma. Jodå, det tyckte dom var en kul idé. Familjen Magnusson slussade i Berg för första gången. De hade passerat några slussar tidigare under resan, men slusstrappan här var det premiär för.

Det tar ungefär 10 minuter per sluss när man slussar uppför och 7 minuter nedför. Så under drygt en och en halv timma följde vi familjen och deras båt upp för slusstrappan. Mellan varven fick vi packa ner och packa upp campingstolar, kylväska, kameror och diverse papper. Det hela avlöpte väl och som avslutning följde M med i båten när de lämnade den sista slusstrappan och körde vidare till gästhamnen i Berg för att ankra. Vi mötte upp på lunchrestaurangen och satt och pratade lite där också. Många filmklipp fick vi ihop och det ska bli roligt att se allt material när vi samlas igen under vintermånaderna, M, P och jag.

Efter lunchen gick vi och vilade ett par timmar innan det var dags för middag. Vi hade bokat på restaurangen till kl 20 och avnjöt god fisk med god sås och gott vin. Passade på att intervjua restaurangpersonalen också om slussarna och vad som var det värsta som hade hänt. Inga riktiga skandaler lyckades vi locka ur dem dock.