Igår var det verkligen hög tid att ta itu med dammråttorna. Det känns inte som om det är så länge sen vi städade sist, men av råttornas storlek att döma, så var det nog det i alla fall. Snyggt och prydligt och gamla tidningar och tomflaskor förpassade ner till tunnorna. Och idag har jag tvättat allt som låg i korgen. Så skönt när allting är klart! Nu ska jag bara njuta.

Tog mig en promenad på stan på lunchen idag, eftersom jag jobbar hemifrån. Plötsligt där mitt på L:a Fiskaregatan i ett gathörn, står det några och filmar. Jag tittar lite nyfiket, och upptäcker då att det är Filip och Fredrik (kända från kanal 5 bl a) som håller på med ngt nytt inslag. De intervjuar vad som ser ut att vara en kvinna ur lokalbefolkningen. Snabbt som ögat halade jag upp mobiltelefonen och tog en bild.

För det mesta tycker jag att s.k kändisar gör sig bäst på tv eller film. Men faktum är att Filip å Fredrik var snyggare i verkligheten än på tv.

Som svar på Leffes fråga i kommentar till Vampyrfjärils-inlägget:

Jag är ingen expert men om jag utgår från mig själv, min dotter och hennes pappa (ex maken alltså), så tror jag att dels är det så att föräldrarnas reaktioner spelar in, dels händelser och hur omvärlden reagerade på dem, när man var liten. Jag blev skrämd av en nattfjäril när jag jag var liten. Den satte sig på bröstet på min vita tröja, och jag kunde inte röra mig av skräck. Ingen gjorde ngt för att vifta bort den för ingen fattade att jag var skräckslagen. I (vad jag tolkade det som) evigheter satt det äcklet kvar på mig, och till sist kom mamma och viftade bort den. Själv är hon inte rädd för denna typ av insekter. Däremot är hon rädd för hästar, och det var jag själv också ända tills jag efter övertalning gav mig ut på westernridning. Efter att ha bemästrat både häst och skräck, kände jag en otrolig eufori. Och hästskräcken var borta. Denna fobi tror jag att jag ärvde från mamma.

Fast å andra sidan är mamma rädd för ormar också, och jag älskar ormar.

Dotterns pappa är rädd för spindlar och getingar, och det har även dottern blivit. Det har varit jag som fått ta hand om dom krypen.

En roligare fobi (som håller på att försvinna) är min fobi för knappar. Ja, skratta på, det är ok! Ända sedan barnsben har jag tyckt knappar (och speciellt vissa sorter) är så äckliga så att jag får knottring hud och nästan kräks. Jag blir inte rädd, men känner äckel. Har inte förstått var detta kommer från. I julklapp i fjol hade min kära dotter virkat ett par vantar och sytt på tre stora knappar på var och en. Jag kune ärligt talat knappt ta dem på mig. Och det var det som var meningen. Det var ett skämt, och jag uppskattade det trots allt.

I januari var jag på en intressant session hos ett slags medium som försatte mig i djup hypnos och jag fick göra en inre resa. Vi pratade inte alls om knappar utan om helt andra saker. Hur som helst, efter denna session mådde jag så himla bra och kände mig än mer hel än innan. Och så testade jag att ta på knapp-vantarna för att testa om möjligen knappfobin försvunning. Och döm om min förvåning när jag upptäckte att äckelkänslorna uteblev. Jag använde dem nästa dag när jag gick till jobbet, och det kändes inget speciellt med det. Visst är det konstigt?