Idag  var jag på Coop och handlade lite mat till fredagskvällen. När jag kom fram till kassorna, upptäckte jag att det var helt omgjort. Endast en "vanlig kassa" fanns kvar. Och så fanns det 8 (tror jag) självbetjäningskassor. Varje självbetjäningskassa var försedd med en support person. Det var himla modernt. En pek-skärmo och en röst som talade om vad jag skulle göra. Först skulle jag scanna varans streck kod (det som kassörskan annars gör) och sedan lägga varan i plastkassen som jag fick hjälp att hänga upp på en slags ställning till vänster om själva läs-apparaten. Sånt som inte hade streck kod fick jag söka (ungefär som man gör när man väger frukt och grönt i vissa affärer). Sånt som skulle vägas, fick jag också söka. När allting var färdigscannat, pekar man på Avsluta och Betala (eller nåt sånt) på pekskärmen. Sen får man ta på sig "kund-hatten" och dra sitt Medmera kort och sitt bank-kort som vanligt, ange pin-kod och sen tror jag att jag skulle pek-klicka på Avsluta eller nåt sånt. Sen kom kvittot i en kvittoskrivare (vilket rösten upplyste mig om). Det kändes helt konstigt, men det är väl bara att vänja sig. Jag frågade damen som stod där om dessa kassor skulle vara helt obemannade framöver, men det skulle dom inte. Fast det skulle nog bara finnas typ 1 kassörska per 4 kassor. Vi kunder ska tydligen bli våra egna kassörskor i butiks-framtiden. Intressant koncept. Jag har inte bestämt mig om jag tycker om det eller inte. Men inser att har det kommit på ett ställe, så kommer det nog att komma på fler ställen.

Denna film såg jag någon gång på 80-talet och jag bara älskade den. Jag är gjuten framför tvn på torsdag. Det har också gjorts en amerikansk version, sliskig sådan, som heter Änglarnas stad. Jag minns att jag hade en kör-kompis som gick och såg filmen flera gånger (originalet alltså). Hon hade med sig ett anteckningsblock för att skriva upp alla visdomsord som yttras i filmen. Så långt gick inte jag.

Har du inte sett den innan, se den på torsdag!

En liten trailer finns på youtube. Klicka och titta.

I torsdags tog hon examen och nu har hon registrerat sig som egen företagare och har hyrstol på salong. Jag hör till den konstiga skara människor som tycker bokföring är roligt, så jag har lovat hjälpa till med det (till en början i alla fall). Jag önskar henne all lycka i sin nystartade karriär. Hon är väldigt duktig och fick fina betyg från skolan, så det kommer säkert att gå alldeles utmärkt.

Mamma blir piggare och piggare. Dock har hon svårt att klippa sina tånaglar, för hon får inte böja sig mer än 90 grader i höftleden. Och då är det svårt att nå ner till tårna. Jag erbjöd mig att klippa hennes tånaglar. Mamma undrade om jag verkligen ville det. Det är ju rätt äckligt. Ja, sa jag, det är det, men jag gör det ändå. Med ett förflutet som vårdare på mentalsjukhusavdelning för senildementa, har jag varit med om äckligare saker än tånaglar. Så vi bokade in tid, och det var i kväll. Jo, det var äckligt. Jag sa som det var, att jag tyckte det var rätt äckligt och mamma hade full förståelse och vi kunde samtidigt skratta åt det hela. Samtidigt var hon tacksam för att få det gjort. Jag gör det igen om det behövs. Men det är en tjänst jag inte skulle göra för så många. Mamma, sambon och dottern. Där går gränsen.

Var en liten sväng hos mamma ikväll. Hade hämtat ut hennes Panodil-recept på apoteket och skulle lämna burken. Vi satt och pratade en stund och idag var hon sig mer lik. Det kanske var omställning och chock och allt nytt som gjorde att hon verkade lite annorlunda i söndags. Nu har hon även fått en sittbräda i duschen.

Mamma demonstrerade den fiffiga strump-pådragaren som hon fått låna. En slags plastduk med nåt skohornsliknande i mitten som man viker som en strut och trär strumpan ovanpå. Sen sätter man foten i struten och drar i två band. När strumpan är på drar man helt enkelt upp struten som då vecklar ut sig och strumpan sitter kvar. Fantastisk uppfinning! Bild på grunken finns här nedan.

Kära pappa,

Jag vet att du är en ängel, en ande eller en själ någonstans. För här på jorden finns du ju inte längre som en vanlig människa. Det har du inte gjort sedan 1991. Det var inte alltid så lätt att växa upp med dig som pappa. Ganska ofta kom du hem full och jag låg i min säng med klump i magen och somnade aldrig förrän du hade gått och lagt dig. Men det fanns också många stunder som jag minns som ljusa. När vi var i Veberöd hos mina gudföräldrar (din morbror och moster) och du tvättade bilen och jag lekte med deras hund.

När jag hade träffat dotterns pappa 1985 skulle du åka ner från Växjö och hälsa på. Jag skulle möte dig vid tåget och hade speciellt bett dig om att vara nykter. När jag stod där på perongen och såg dig på avstånd, såg mitt tränade öga att nykter var du inte. Inte så att du vinglade, men jag såg det ändå. Jag blev oerhört besviken och bad dig på fläcken att dra åt helvete. Det gjorde ont i hjärtat men jag var helt enkelt tvungen för att orka fortsätta med mitt eget liv. Vi hade inte kontakt på mycket länge. Inte förrän din chef ringde mig och bad mig ringa dig, för han sa att du var så ledsen. Eftersom han bad mig, så ringde jag. Sen blev det något bättre. När du hälsade på var du nykter, men inte alltid när vi pratades vid i telefon. När dotterns pappa och jag gifte oss 1987 var du och mamma bjudna och ni kom tillsammans. Du körde bil och drack ingenting, och det blev jag jätteglad för.

När du 1991 lämnade jordelivet, var det både saknad och lättnad på samma gång. Saknad efter en pappa som jag hade drömt om men aldrig riktigt hade och lättnad över att äntligen få ro.

Jag vet att du är där ute någonstans och har lite koll på mig. Ibland kommer du till mig i mina drömmar. Idag när det är fars dag, skickar jag en extra stor och varm tanke till dig. Jag har förlåtit allt det svåra och känner bara kärlek.

Puss å kram

Din dotter

Vi hade bestämt för länge sedan att äta söndagmiddag hemma hos mamma, T dottern och jag. Men nu blev det ju lite andra omständigheter. Fast jag föreslog att vi ändå skulle äta hemma hos mamma, men att jag handlade något enklare än den söndagsstek med supergod sås som brukar stå på menyn. Det blev varmrökt lax med örtagårdssås i stället. Och så en hemlagad äpplekaka på det. Mamma såg himla pigg ut när vi kom och middagen avlöpte väl.

Hon säger att det är mycket att hålla i huvudet och hon känner sig lite virrig. Skyller på morfinet hon fick på sjukhuset, men jag tror att det är mer pga att det är så ändrade omständigheter. Igår tränade hon på att gå i trappan när jag var där (hon vill inte testa utan att det finns någon där). Idag kom hon inte riktigt ihåg att det var jag som var med när hon gick i trappan. Lite läskigt, men jag skyller på att det är för mycket information som just nu ska få plats i hennes huvud.

Var hos mamma idag. Efter att ha varit på shopping tur och inhandlat 2 st cykelkorgar för barn (att hänga på betastödet), en anti-halkmatta för badkaret och mat, körde jag hem till henne. Hon hade kommit till rätta med sin förhöjda säng och toastol, hade sitt betastöd och sin grip-klo-pinne och tyckte att allting fungerade jättebra. Men hon ville köpa sig en ny fåtölj, och hade ritat upp hur vardagsrummet skulle se ut med den nya fåtöljen. Jag tittade på ritningen och såg då att det också var inritat ett keyboard. Mamma har inget keyboard och har heller inte spelat piano (hon har däremot spelat mycket gitarr och i sin ungdom också fiol). Jag frågade om keyboardet, och hon sa då att hon tänkte köpa ett och lära sig spela.

Jag har ett keyboard som jag köpte i fjol, men som jag inte använder så värst mycket, så det kan jag köra hem till henne. Men det behövs ett bord att ställa det på, så det får vi ordna. Jag frågade om hon kanske önskade sig en nybörjarkurs i keyboard i julklapp? Ja, det hade ju varit jättebra, tyckte mamma. Så nu ska jag kolla runt var det kan finnas en sådan kurs (och det ska vara på dagtid och inte allt för långt från busshållplats). Jag tycker det är himla tufft att börja lära sig spela keyboard när man snart ska fylla 83. Snacka om framtidsvisioner!