Idag när jag hälsade på mamma, satt hon och pratade med sin rumskompis, en dam i ungefär samma ålder. Dom hade suttit och pratat hela eftermiddagen. Så tråkigt har hon inte på sjukhuset verkar det som.

Hon hade varit uppe och gått själv med rollator, kunnat klara toalettbesök på egen hand och ta sig i och ur sängen på egen hand. Jag är väldigt imponerad över hur snabbt mamsen gör framsteg i sitt tillfrisknande. Och så har hon en så härlig, positiv inställning till livet och allting. Hon vill inte ha några morfinpreparat, utan tar bara Panodil. Personalen hade frågat om hon inte skulle ha något starkare till natten i alla fall. "Varför det?, då ska jag ju ändå sova, så då behöver jag ju inget. Det är ju när jag rör mig som det gör ont". Hon tycker det är jätteskönt at kunna klara sig själv och inte behöva ringa efter personal så fort hon behöver göra något. Heja mamma!