Kära pappa,

Jag vet att du är en ängel, en ande eller en själ någonstans. För här på jorden finns du ju inte längre som en vanlig människa. Det har du inte gjort sedan 1991. Det var inte alltid så lätt att växa upp med dig som pappa. Ganska ofta kom du hem full och jag låg i min säng med klump i magen och somnade aldrig förrän du hade gått och lagt dig. Men det fanns också många stunder som jag minns som ljusa. När vi var i Veberöd hos mina gudföräldrar (din morbror och moster) och du tvättade bilen och jag lekte med deras hund.

När jag hade träffat dotterns pappa 1985 skulle du åka ner från Växjö och hälsa på. Jag skulle möte dig vid tåget och hade speciellt bett dig om att vara nykter. När jag stod där på perongen och såg dig på avstånd, såg mitt tränade öga att nykter var du inte. Inte så att du vinglade, men jag såg det ändå. Jag blev oerhört besviken och bad dig på fläcken att dra åt helvete. Det gjorde ont i hjärtat men jag var helt enkelt tvungen för att orka fortsätta med mitt eget liv. Vi hade inte kontakt på mycket länge. Inte förrän din chef ringde mig och bad mig ringa dig, för han sa att du var så ledsen. Eftersom han bad mig, så ringde jag. Sen blev det något bättre. När du hälsade på var du nykter, men inte alltid när vi pratades vid i telefon. När dotterns pappa och jag gifte oss 1987 var du och mamma bjudna och ni kom tillsammans. Du körde bil och drack ingenting, och det blev jag jätteglad för.

När du 1991 lämnade jordelivet, var det både saknad och lättnad på samma gång. Saknad efter en pappa som jag hade drömt om men aldrig riktigt hade och lättnad över att äntligen få ro.

Jag vet att du är där ute någonstans och har lite koll på mig. Ibland kommer du till mig i mina drömmar. Idag när det är fars dag, skickar jag en extra stor och varm tanke till dig. Jag har förlåtit allt det svåra och känner bara kärlek.

Puss å kram

Din dotter

Vi hade bestämt för länge sedan att äta söndagmiddag hemma hos mamma, T dottern och jag. Men nu blev det ju lite andra omständigheter. Fast jag föreslog att vi ändå skulle äta hemma hos mamma, men att jag handlade något enklare än den söndagsstek med supergod sås som brukar stå på menyn. Det blev varmrökt lax med örtagårdssås i stället. Och så en hemlagad äpplekaka på det. Mamma såg himla pigg ut när vi kom och middagen avlöpte väl.

Hon säger att det är mycket att hålla i huvudet och hon känner sig lite virrig. Skyller på morfinet hon fick på sjukhuset, men jag tror att det är mer pga att det är så ändrade omständigheter. Igår tränade hon på att gå i trappan när jag var där (hon vill inte testa utan att det finns någon där). Idag kom hon inte riktigt ihåg att det var jag som var med när hon gick i trappan. Lite läskigt, men jag skyller på att det är för mycket information som just nu ska få plats i hennes huvud.