Mamma var ännu piggare idag. Sa att hon inte hade så väldigt ont längre, lite ömt i blåmärket längs höften men inte inuti själva benet. Vi gick ut i matsalen för att fika och satt länge och pratade. Och det var inte bara sitta och snacka för att få tiden att gå, utan vi samtalade på riktigt. Pratade om hur det var när mamma och pappa skildes, hur hon kände, hur jag kände. Tiden bara flög iväg.

Imorgon åker jag till Italien på tjänsteresa, men dottern kommer säkert att hälsa på mamma under veckan. Fast hon har inte alls tråkigt. Som den positiva människa min mamma är, tycker hon att det är intressant att se en annan sida av livet. Hon lär sig mycket, säger hon. Jag undrar hur många människor som kan ha en så positiv syn på livet alltid? Beundrandsvärt!