Sista kvällen i Modena. Vi bestämde oss för att äta på ett annat ställe och tog en promenix i stan för att botanisera. Vi hittade ett ställe som såg trevligt ut och det fanns en uteservering oxå. Med markis och värmare och med plast längs med utsidan, för att hindra blåst och regn. När vi satt där började det åska (i november!!) och ösregna. Vi satt kvar en stund, men till sist gick det knappt att göra sig hörd pga oväsendet från regnet. Servitrisen sa att vi kunde flytta in om vi ville, så det gjorde vi.

På restaurangen fanns även ett större sällskap av tyska män. Dom ville gärna sitta tillsammans, och servitrisen ordnade med stolar. En av stolarna var från vårt bord. Det kom en tysk man och satte sig, men så vände han stolen mot vårt bord och satt där och satt. Han försökte inleda konversation genom att skåla med M1 och mej (M2 var på toa).  Vi skålade avmätt och fortsatte vår diskussion och ignorerade honom. Till sist tröttnade han och vände sig mot sitt eget sällskap.

Middagen vi åt var god. M1 och jag beställde oxbiff med grönpepparsås. Vad vi inte insåg var att i Italien beställer man nog tillbehör för sig själv. Vi fick alltså in var sin tallrik med en köttbit och sås. Inget annat. Men vi blev faktiskt mätta ändå.

Idag blev mamma utskriven från ortopeden 11. Man hade haft en s.k vårdplanering tillsammans med kommunen och kommit överens om saker som vilka hjälpmedel mamma behöver hemma, hur dags hon skulle hämtas från avdelning och skjutsas hem, hur dags kommunens personer skulle möta upp hemma med kryckor och dylikt.

Mamma blev hemskjutsad och anlände till sin adress kl 14:00. Ingen representant från kommunen fanns där. Mamma bor på tredje våningen utan hiss och kan inte ta sig upp för trapporna utan kryckor. Några kryckor hade hon inte med sig från sjukhuset, för det skulle kommunen ta med sig. Chauffören som skjutsade mamma hade en annan transport och kunde inte stanna. Han hjälpte mamma in i trapphuset (hon bor på tredje våningen utan hiss). Det blåste och var otäckt ute, så mamma ville inte stå ute och vänta. Inte hade hon något telefonnummer att ringa heller. Och jag är i Italen. Suck.

Klockan 14:30 kom kommunens personer. Dom hade fått besked på att dom skulle komma 14:30 och var alltså i tid enligt deras order. Men mamma hade fått vänta i trapphuset i en halvtimme. En vecka efter att ha fått en ny höftledskula inopererad. Det är skandal tycker jag!

Hon har hursomhelst nu fått sina hjälpmedel och fått sängen höjd och allt annat som kommunen skulle göra. Men det är stökigt med undanrullade mattor och papper som ska läsas osv. Jag ska hjälpa henne städa lite och få det mysigt på lördag. Men just idag kan jag inte göra så mycket.

Inte nog med ovanstående. Mamma berättade också om en skräcködla till arbetsterapeut som heter Margareta som hon hade haft på ortopeden. Mamma hade fått lära sig hur hon skulle använda ett hjälpmedel för att ta på strumpor och byxor (någon slags pinne med gripklo i ena änden och handtag i andra änden). Hon hade lärt sig använda den och klarade sig bra. Idag när hon skulle skrivas ut, kom Margareta och ville att mamma skulle visa att hon klarade av att använda hjälpmedlet. Mamma hade redan hunnit tvätta sig och klä sig (med hjälp av pinnen), men ödlan ville att hon skulle visa för henne att hon faktiskt klarade av det. Hon hävdade att mamma ju kunde ha fått hjälp att klä sig. Varför i helvete skulle man ljuga om en sån sak? Det drabbar ju bara mamma själv! Mamma tyckte det var onödigt, men ödlan insisterade och tvingade mamma att ta av sig byxor och strumpor och sitta i bara trosorna på en stol i 4-manna salen och ta på sig det hela igen med hjälp av pinnen, allt medan ödlan kommenterade vad hon gjorde. Detta är patientförnedring! Jag ska anmäla ödlan till patientombudsmannen. Så behandlar man inte människor. Mamma är 82 år men fullt klar i skallen och skall behandlas med respekt. Så det så.