Ringde mamma igår från Kastrup för att höra om hon kommit till rätta hemma i sin lägenhet. Jo, det kändes bättre nu. Jag hade fått tips om att skaffa en magväska till henne, som hon kan ha mobilen, näsduk och annat som man behöver ha nära till hands men inte har händer över för att bära. Men mamma hade varit kreativ och knutit fast en liten plastkorg på beta-stödet. Jag frågade vad som behövdes handlas och det enda som stod på listan var 6 stycken äpplen, James Grieve eller Ingrid Marie. Det ska väl gå att ordna. Jag ska köra dig när jag är klar med morgonbestyren.

Det fick min kollega M påtagligt uppleva igår när vi flög från Bologna till Frankfurt. Vi hade fått in vår mat och dryck (hon hade öl och jag hade ett glas rött vin och ett glas vatten). Vinglaset var halvfullt och vattenglaset nästan fullt. Så kom vi in i ganska kraftig turbulens och jag tog ett glas i vardera handen för att försöka parera skumpigheten. Lyckades nästan dricka upp vinet för att undvika spilla). Plötsligt hamnade vi en riktigt djup luftgrop. Båda mina händer liksom lyftes upp av sig själv och det kändes som om jag lättade från sätet. Jag såg hur vattnet for upp ur glaset och fortsatte upp. Sen såg jag liksom i slowmotion hur vattnet landade med ett plask rakt på hjässan på M. Det hela var så komiskt att vi skrattade ordentligt båda två. Precis innan vi skulle landra, kom flygvärdinnan och torkade sätet framför M (som var tomt). Hon frågade herren som satt framför mig vad som hänt, och han sa "Es war die frau" (alltså jag då). M och jag skrattade ännu mer. Men det var ju bara vatten så ingen skada skedd med det.

Lite grann hade nog stänkt på herren på andra sidan M också. Och när planet landat och bagagehyllans lucka öppnades, ramlade M:s påse med choklad ner i huvudet på herren närmast gången!

Så det kan gå.

Sista kvällen i Modena. Vi bestämde oss för att äta på ett annat ställe och tog en promenix i stan för att botanisera. Vi hittade ett ställe som såg trevligt ut och det fanns en uteservering oxå. Med markis och värmare och med plast längs med utsidan, för att hindra blåst och regn. När vi satt där började det åska (i november!!) och ösregna. Vi satt kvar en stund, men till sist gick det knappt att göra sig hörd pga oväsendet från regnet. Servitrisen sa att vi kunde flytta in om vi ville, så det gjorde vi.

På restaurangen fanns även ett större sällskap av tyska män. Dom ville gärna sitta tillsammans, och servitrisen ordnade med stolar. En av stolarna var från vårt bord. Det kom en tysk man och satte sig, men så vände han stolen mot vårt bord och satt där och satt. Han försökte inleda konversation genom att skåla med M1 och mej (M2 var på toa).  Vi skålade avmätt och fortsatte vår diskussion och ignorerade honom. Till sist tröttnade han och vände sig mot sitt eget sällskap.

Middagen vi åt var god. M1 och jag beställde oxbiff med grönpepparsås. Vad vi inte insåg var att i Italien beställer man nog tillbehör för sig själv. Vi fick alltså in var sin tallrik med en köttbit och sås. Inget annat. Men vi blev faktiskt mätta ändå.

Idag blev mamma utskriven från ortopeden 11. Man hade haft en s.k vårdplanering tillsammans med kommunen och kommit överens om saker som vilka hjälpmedel mamma behöver hemma, hur dags hon skulle hämtas från avdelning och skjutsas hem, hur dags kommunens personer skulle möta upp hemma med kryckor och dylikt.

Mamma blev hemskjutsad och anlände till sin adress kl 14:00. Ingen representant från kommunen fanns där. Mamma bor på tredje våningen utan hiss och kan inte ta sig upp för trapporna utan kryckor. Några kryckor hade hon inte med sig från sjukhuset, för det skulle kommunen ta med sig. Chauffören som skjutsade mamma hade en annan transport och kunde inte stanna. Han hjälpte mamma in i trapphuset (hon bor på tredje våningen utan hiss). Det blåste och var otäckt ute, så mamma ville inte stå ute och vänta. Inte hade hon något telefonnummer att ringa heller. Och jag är i Italen. Suck.

Klockan 14:30 kom kommunens personer. Dom hade fått besked på att dom skulle komma 14:30 och var alltså i tid enligt deras order. Men mamma hade fått vänta i trapphuset i en halvtimme. En vecka efter att ha fått en ny höftledskula inopererad. Det är skandal tycker jag!

Hon har hursomhelst nu fått sina hjälpmedel och fått sängen höjd och allt annat som kommunen skulle göra. Men det är stökigt med undanrullade mattor och papper som ska läsas osv. Jag ska hjälpa henne städa lite och få det mysigt på lördag. Men just idag kan jag inte göra så mycket.

Inte nog med ovanstående. Mamma berättade också om en skräcködla till arbetsterapeut som heter Margareta som hon hade haft på ortopeden. Mamma hade fått lära sig hur hon skulle använda ett hjälpmedel för att ta på strumpor och byxor (någon slags pinne med gripklo i ena änden och handtag i andra änden). Hon hade lärt sig använda den och klarade sig bra. Idag när hon skulle skrivas ut, kom Margareta och ville att mamma skulle visa att hon klarade av att använda hjälpmedlet. Mamma hade redan hunnit tvätta sig och klä sig (med hjälp av pinnen), men ödlan ville att hon skulle visa för henne att hon faktiskt klarade av det. Hon hävdade att mamma ju kunde ha fått hjälp att klä sig. Varför i helvete skulle man ljuga om en sån sak? Det drabbar ju bara mamma själv! Mamma tyckte det var onödigt, men ödlan insisterade och tvingade mamma att ta av sig byxor och strumpor och sitta i bara trosorna på en stol i 4-manna salen och ta på sig det hela igen med hjälp av pinnen, allt medan ödlan kommenterade vad hon gjorde. Detta är patientförnedring! Jag ska anmäla ödlan till patientombudsmannen. Så behandlar man inte människor. Mamma är 82 år men fullt klar i skallen och skall behandlas med respekt. Så det så.

Vi gick till hotellrestaurangen även i kväll. Den har sin alldeles speciella charm med den gullige servitören (jag menar gullig som en farbror är gullig, inte en yngling). Han är så vänlig och tar så väl hand om oss. Förklarar gärna menyn ytterligare en gång (fast han förklarade allt igår). Vi frågade om en av rätterna, och han hade svårt att förklara. Vad gör han då? Jo, samtidigt som vi får in våra huvudrätter, kommer han in med ett litet fat där det finns ett smakprov av denna hemlagade pastarätt ("home-maded" som han sa). Någon slags penne med champinjoner och cocktailtomater. Gott det också. Vi slog på stort och delade en flaska rött vin (Chianti) som hade en tjusig etikett. Och det var dessutom gott. Någon efterrätt blev det inte idag. Men vi blev bjudna på ett glas Nuccini efter maten idag igen. Vi fick än en gång fråga vad "får jag be om notan" heter på italienska. Servitören berättade igår, men vi hade glömt. Nu har jag skrivit in det i Anteckningar i mobilen. (Det heter "mi fai conto" , kanske felstavat men det lät så i alla fall.

Pratade med mamma idag på telefon (jag är själv fortfarande i Italien). Hon skrivs ut från sjukhuset imorgon och ska bo hemma. Det är helt fantastiskt så fort det har gått. Hon har fått utprovat gånghjälpmedel (s.k beta-stöd Kollade på Google vad det är och det ser ut som en gå-bock). Mamma blev jätteglad över beta-stödet som funkar bättre för henne än rollator. Och så får hon låna en slags lång pinne med tång i ena änden och griphandtag i andra, som ska hjälpa till med påtagning av strumpor, byxor och annat. Hon får inte böja sig mer än nittio grader än på ett tag.

Och så finns det något som heter Samhandla, som Lunds kommun erbjuder. Då ringer vårdtagaren till Samhall och talar om vad man behöver ha handlat och så fixar dom beställning och ser till att varorna kommer hemlevererade dagen efter. Mamma har också fått lära sig gå i trappor med hjälp av krycka. Hon är så klart glad över att få komma hem till sin egna lägenhet. Jag får se till att avbeställa uppehåll i tidningen (som jag satte till 31 december). Trodde hon skulle bo på rehab flera veckor. Men där hade jag ju helt fel.

Ikväll hade jag sällskap av mina två kollegor vid middagsbordet. Vi tog var sin antipasti och därefter en pastarätt. Sen beställde jag en tiramisu som dessert. När jag tryckt i mig alltsammans, kommer servitören in med en tallrik med en massa smakprover på vad huset har att erbjuda i dessertväg: chokladmousse, ngn slags kräm med balsamico vinäger, ricotta ost med kastanjer, chokladtryfflar, tiramisu (små portioner). Det var ju bara att sätta igång och äta. Man vill ju inte vara oartig. Och som kronan på verket när vi verkligen var smäll-mätta, kom han in med var sitt glas nuccino (en slags alkoholhaltig dryck gjord på det gröna från hasselnötter). Smakade lite som Jägermeister men mycket, mycket godare. Nu är jag "proppo mätto" och ska snart krypa ner mellan lakanen för en kanske lite tidigare insomning än igår.

Igår fastnade jag nämligen framför ett youtube klipp på 1 tim 16 minuter och kom inte i säng förrän efter midnatt. Titta på detta klipp med professor Randy Pausch när du har 1 timma och 16 minuter. Det är en klok mans ord! Han fick diagnosen levercancer och berättar om nödvändigheten av att vara rädd om sin tid, time management. Han dog vid 47 års ålder.

Gick ner i hotellmatsalen när klockan äntligen blivit 19:30 och dom öppnade. Helt tomt var det. Så jag satte mig vid ett litet bord för två och beställde in min mat av den mycket vänligen servitören. Ingen tv, ingenting att läsa. Jag SMS:ade lite med Konstanze för att få lite mänsklig kontakt sådär i ensamheten. Sen kom det in en ensam tjej och satte sig vid ett bord en bit bort. Hon frågade om jag var här och njöt av Modena. Jag sa att jag var här på business-trip. Och så började vi prata lite om allt möjligt. Efter ett tag kändes det knasigt att sitta och ropa över borden, så jag frågade om hon ville flytta över till mitt bord, vilket hon gjorde. Hon var ursprungligen från Polen, men hade bott i Modena under ett år för ett tag sedan. Nu var hon tillbakaflyttad efter 17 månader i Kina. Hon hade fått ny tjänst inom samma koncern och var nu produkt manager för traktorer. Det blev en riktigt trevlig middag till sist. Alltid roligt att möta nya människor.

Nu är jag tillbaks på rummet och ska jobba lite till innan jag bäddar ner mig. TV:n bjuder bara på i stort sett italienska kanaler förutom CNN och BBC World och någon tysk kanal. Lite enformigt blir det, men jag är ju inte här för att glo på dumburken.