Är nu i Modena, Italian, på tjänsteresa. Anlände inte förrän vid 15-tiden, och bestämde mig för att jobba från hotellrummet den lilla stund på dagen som var kvar. Men fy fasen vad trist det är att vara själv på hotell. Rummet ser ganska precis ut som det på bilden ovan. Efter avslutat arbete gick jag ut en tur på stan. Tur och tur förresten, det var mest huvudgatan fram och tillbaks. Jag som har total dyslexi för väderstreck vågade inte ge mig ut på vandring i smågränderna. Kartan jag fick med mig var väldigt liten och jag hade inte läsglasögonen med mig, så det hade varit omöjligt att hitta rätt med hjälp av kartan. Det är hyfsat varmt här för årstiden, 17 grader, men grått och regnigt, så det var ingen njutning att vara ute precis. Ser nu fram emot halv åtta när restaurangen öppnar så att jag kan få i mig en god pasta och lite italienskt rödvin.

Ringde sjukhuset och kollade hur det var med mamma. Hon var pigg och uppe och rörde på sig. Personalen hade skickat papper till kommunen för att påbörja planering för utskrivning.

Mamma var ännu piggare idag. Sa att hon inte hade så väldigt ont längre, lite ömt i blåmärket längs höften men inte inuti själva benet. Vi gick ut i matsalen för att fika och satt länge och pratade. Och det var inte bara sitta och snacka för att få tiden att gå, utan vi samtalade på riktigt. Pratade om hur det var när mamma och pappa skildes, hur hon kände, hur jag kände. Tiden bara flög iväg.

Imorgon åker jag till Italien på tjänsteresa, men dottern kommer säkert att hälsa på mamma under veckan. Fast hon har inte alls tråkigt. Som den positiva människa min mamma är, tycker hon att det är intressant att se en annan sida av livet. Hon lär sig mycket, säger hon. Jag undrar hur många människor som kan ha en så positiv syn på livet alltid? Beundrandsvärt!

Idag när jag hälsade på mamma, satt hon och pratade med sin rumskompis, en dam i ungefär samma ålder. Dom hade suttit och pratat hela eftermiddagen. Så tråkigt har hon inte på sjukhuset verkar det som.

Hon hade varit uppe och gått själv med rollator, kunnat klara toalettbesök på egen hand och ta sig i och ur sängen på egen hand. Jag är väldigt imponerad över hur snabbt mamsen gör framsteg i sitt tillfrisknande. Och så har hon en så härlig, positiv inställning till livet och allting. Hon vill inte ha några morfinpreparat, utan tar bara Panodil. Personalen hade frågat om hon inte skulle ha något starkare till natten i alla fall. "Varför det?, då ska jag ju ändå sova, så då behöver jag ju inget. Det är ju när jag rör mig som det gör ont". Hon tycker det är jätteskönt at kunna klara sig själv och inte behöva ringa efter personal så fort hon behöver göra något. Heja mamma!