Jag blev ju minst sagt ledsen när min långa och välformulerade text om vår Krakow-resa så brutalt försvann i den binära världsrymden i tisdags. Det fanns mycket att berätta.

Dock måste jag ändå skriva om Auschwitz/Bergen-Belsen och saltgruvan. Det var dom två starkaste minnena från resan. Alla borde besöka Auschwitz. Man får perspektiv på tillvaron och vardagens små irritationsmoment ter sig inte så viktiga längre. Vad gör det om bredbandsuppkopplingen är långsam när jag trots allt har både lägenhet och mat? Vad spelar det för roll att det blev lite för mycket att göra på jobbet, när jag trots allt inte jobbar mer än i snitt 8 timmar om dagen och slipper gräva diken för mina kamrater att begravas i? Och jag får dessutom 45 minuters lunchrast och ett näringsriktigt mål mat för en inte allt för dyr summa pengar.

Personer i Polen som arbetar i service-yrken verkar ha gått på en omvänd charmkurs. Alla utom den charmige guiden i saltgruvan hade förlamade skrattmuskler. Någon engelska pratade de knappt heller. Högst på topplistan av sura tjänstemän sätter jag busschauffören som körde bussen från Auschwitz till Krakow. Han var irriterad på allt och alla och gud nåde den som själv försökte ta biljetten ur automaten. Till råga på allt havererade bussen halvägs ut i en vägkorsning och kom varken fram eller tillbaks. Högljutt orerande for han ut och in ur bussen, talandes i sin mobiltelefon. Vi fattade inte ett skvatt utan satt kvar och väntade på vad som skulle hända. Till sist började människorna i bussen röra på sig och gå ut. Det hade kommit en ersättningsbuss. Så vi kom "hem" till vårt kalla rum på Seventh Heaven till sist.

Rummet ja. Det är en historia för sig själv det också. Illgröna väggar i ett rum som var 2x3 meter och säkert 4 meter till tak. Enda fönstret fanns i taket. Dubbla filtar, sockar och fleece-tröja behövdes på natten. Ändå frös vi. Så nu är jag förkyld!