Men innan jul, kommer Lucia. Jag kommer ihåg ett barndomsminne, fastän det är länge sen.

Det är den 12 december, jag är 11 år. Jag ska precis gå och lägga mig. Grannen har fest undertill. Dom spelar jättehögt. Och jag undrar om det går att somna..

Då får pappa en idé. Vi ska gå lucia för grannarna (så får vi säkert vara med på festen också, säger han). Jag har ju mitt lucia-linne färdigstruket, eftersom jag ska gå lucia i skolan imorgon bitti. Men vad ska mamma och pappa ha då? Mamma fixar snabbt till en stjärngossemössa av kartong och guldpapper till pappa. Ett vitt lakan virat runt midjan till den vita skjortan får duga.. Mamma tar på sig vita kläder och en röd rosett.. Och så tar hon med sig sin gitarr.

Vi öppnar dörren till trapphuset och tassar ner till våningen under till. Jag ringer på. Rrrrrrrr

En ung man öppnar.

och så klämmer vi i allihop (till och med pappa som inte kan sjunga alls)

NATTEN GÅR TUNGA FJÄT RUNT GÅRD OCH STUVA.

Den unge mannen i dörr-öppningen ser både glad och förvånad ut på samma gång. Han tecknar åt oss att komma in, och vi går in i deras vardagsrum där alla gästerna är och sjunger luciasången färdigt. Sen klämmer vi i med staffansvisan också.

Så klart att vi blev inbjudna att stanna på festen!

Visst är det så att varje situation är vad man gör det till. I stället för att vara irriterad över grannens höga musik, gick vi ner och var med på festen. Och så fick vi dessutom nya vänner. Min pappa, som är en ängel nu, kunde verkligen konsten att leva. Och tur var det eftersom han dog alldeles för tidigt.

En bild på min pappa 1972, då var han 39 år.