Så blev det då till sist jul i år igen. Nytt på julbordet i år var grönkål, jättegott! Och så hade jag gjort ostbollar, inte så jättegott. Det var liksom formen av köttbullar eller marzipanbollar, men smakade ost. Hade det varit kuber hade det nog varit annorlunda. Och köttbullarna som jag gjorde blev heller inte så goda som jag hade tänkt mig.

Nytt för i år var också att vi lekte charader efter julmaten. Vi började med tema ordspråk, som sedan växte till filmerna i Kalle Ankas jul vidare till sagor i allmänhet. Många skratt. Värst var när dottern skulle gestalta Toker. Jag kunde inte gissa. Hon såg ut som ett mongo, drog in armarna i tröjan så det blev rent absurt. Sen visade hon 7 fingrar och jag fatta då att det var de 7 dvärgarna. Sen visade hon 1 finger. Och då gissade jag 7 dvärgar plus en mupp till. När jag väl kom på svarat, skrattade jag så jag kiknade.  Roligt var det också när mamma såg ut som om hon skulle hoppa in i granen när hon skulle gestalta Piff och Puff från Kalle Ankas julafton.

Årets roligaste julklapp var ett par vantar som min dotter virkat själv, utan mönster. Dom är jättefina och passar bra. Det roliga med dom är att hon sytt på tre äckliga knappar på vardera vanten, väl medveten om min absurda fobi för knappar. Jag kan nästan inte ha på vantarna, men ser dom som ett bra hjälpmedel för att bota denna oförståeliga fobi för knappar som yttrar sig i rysningar och äckelkänslor, liknande det som många känner inför griffeltavelgnissel eller att tugga på foliepapper. Det bara kryper i kroppen liksom. Hon har humor, min älskade tös!

En mysig julaftonskväll blev det i alla fall.