Jag läser mycket, och speciellt mycket blir det när jag är ledig. Har samlat en hög som kanske räcker hela semestern. Annars får jag gå till bokhandel eller bibliotek. Senast avslutade bok är Flickan under gatan av Roslund och Hellström. En deckar med en del verklighetsbakgrund, i alla fall när det gäller miljöerna. Det finns gatubarn i Sverige, som lever bl a i Stockholms undre värld, i tunnlarna under stan. Dom finns inte i något register för ingen letar efter dom. Det är barn/ungdomar som blivit utslängda från sina missbrukande eller psykiskt störda föräldrar.

Det är rent ut sagt för j-vligt att vi i detta välfärdsland har barn och ungdomar som lever som uteliggare. Det är illa i vilket land som helst, men i Sverige borde vi faktiskt ha pengar och personal att ta hand om dessa olycksbarn.

Och så undrar man ju hur en förälder kan slänga ut sitt eget barn. Fast jag ska motvilligt erkänna att jag var ganska nära när min kära dotter var 14 och i värsta revolt-puberteten. Hon var till och med värre än vad jag själv var i den åldern. I stort sett inga av mina försök till uppforstran bet på den tiden. Jag ringde och pratade med min mamma och sa att nu orkar jag inte längre. Jag säger upp mig som förälder. Mamma svarade att det kunde jag faktiskt inte göra, men dottern kunde bo hos mormor en vecka, så att jag fick vila upp mig. Så blev det och när hon kom hem igen strök vi streck och började om.

Nu är min underbara dotter 21 år, har körkort, går på frisörskola och har vuxit upp till en omtänksam och stark person. Jag är tacksam att jag hade min mamma som stöd under den jobbiga tonårsperioden. Annars hade jag inte orkat. Och jag är varken missbrukare eller psykiskt sjuk. Man ska inte döma andra för lätt....

Läs boken. Den är bra. Läs mer på författarnas sajt:

http://www.roslund-hellstrom.se/flickan.php

Trettio grader varmt, sol, blå himmel. Vilken underbar start på semestern! Frukost i lugn och ro, läsa tidningen ordentligt och sen en stund i solsängen på däcket med en bok. På eftermiddagen blev det så klart 18 hål.  Vi spelade med B och L. Kul som vanligt. Hyfsat resultat för min del. Älsklingen inte lika nöjd. Men det är många dagar kvar på semestern. Hoppas att vädret håller i sig.

Igår var det verkligen hög tid att ta itu med dammråttorna. Det känns inte som om det är så länge sen vi städade sist, men av råttornas storlek att döma, så var det nog det i alla fall. Snyggt och prydligt och gamla tidningar och tomflaskor förpassade ner till tunnorna. Och idag har jag tvättat allt som låg i korgen. Så skönt när allting är klart! Nu ska jag bara njuta.

Tog mig en promenad på stan på lunchen idag, eftersom jag jobbar hemifrån. Plötsligt där mitt på L:a Fiskaregatan i ett gathörn, står det några och filmar. Jag tittar lite nyfiket, och upptäcker då att det är Filip och Fredrik (kända från kanal 5 bl a) som håller på med ngt nytt inslag. De intervjuar vad som ser ut att vara en kvinna ur lokalbefolkningen. Snabbt som ögat halade jag upp mobiltelefonen och tog en bild.

För det mesta tycker jag att s.k kändisar gör sig bäst på tv eller film. Men faktum är att Filip å Fredrik var snyggare i verkligheten än på tv.

Som svar på Leffes fråga i kommentar till Vampyrfjärils-inlägget:

Jag är ingen expert men om jag utgår från mig själv, min dotter och hennes pappa (ex maken alltså), så tror jag att dels är det så att föräldrarnas reaktioner spelar in, dels händelser och hur omvärlden reagerade på dem, när man var liten. Jag blev skrämd av en nattfjäril när jag jag var liten. Den satte sig på bröstet på min vita tröja, och jag kunde inte röra mig av skräck. Ingen gjorde ngt för att vifta bort den för ingen fattade att jag var skräckslagen. I (vad jag tolkade det som) evigheter satt det äcklet kvar på mig, och till sist kom mamma och viftade bort den. Själv är hon inte rädd för denna typ av insekter. Däremot är hon rädd för hästar, och det var jag själv också ända tills jag efter övertalning gav mig ut på westernridning. Efter att ha bemästrat både häst och skräck, kände jag en otrolig eufori. Och hästskräcken var borta. Denna fobi tror jag att jag ärvde från mamma.

Fast å andra sidan är mamma rädd för ormar också, och jag älskar ormar.

Dotterns pappa är rädd för spindlar och getingar, och det har även dottern blivit. Det har varit jag som fått ta hand om dom krypen.

En roligare fobi (som håller på att försvinna) är min fobi för knappar. Ja, skratta på, det är ok! Ända sedan barnsben har jag tyckt knappar (och speciellt vissa sorter) är så äckliga så att jag får knottring hud och nästan kräks. Jag blir inte rädd, men känner äckel. Har inte förstått var detta kommer från. I julklapp i fjol hade min kära dotter virkat ett par vantar och sytt på tre stora knappar på var och en. Jag kune ärligt talat knappt ta dem på mig. Och det var det som var meningen. Det var ett skämt, och jag uppskattade det trots allt.

I januari var jag på en intressant session hos ett slags medium som försatte mig i djup hypnos och jag fick göra en inre resa. Vi pratade inte alls om knappar utan om helt andra saker. Hur som helst, efter denna session mådde jag så himla bra och kände mig än mer hel än innan. Och så testade jag att ta på knapp-vantarna för att testa om möjligen knappfobin försvunning. Och döm om min förvåning när jag upptäckte att äckelkänslorna uteblev. Jag använde dem nästa dag när jag gick till jobbet, och det kändes inget speciellt med det. Visst är det konstigt?

Jag har en lite ovanlig fobi, nämligen för nattfjärilar, dom där stora, grå-beige svärmarna som liksom bara flyger in i en på sommarkvällarna. Jag är rent ut sagt livrädd för dom. Har varit sedan jag var liten. Nu hörde jag på nyheterna att det har kommit in vampyrfjäril till Sverige. Som suger blod! Det var det jag visste hela tiden. Det finns ALL anledning att vara rädd för dom äckliga krypen!

Kolla in den äckliga varelsen på YouTube nedan. Huuuuuu!

Jag var ju vid Bergs slussar i helgen med vännerna M och P. Så himla roligt vi hade. Och en dokumentar blir det säkert också av allt material som vi filmade. Jag ska skriva lite utförligare om vad som hände, för det var en hel del.

Värmen hänger kvar fortfarande, och det blir förkortade dagar på kontoret. Tack för flexibla arbetstider! Och så passar vi på att ta långa lunchpromenader och igår var vi och åt på en restaurang halvvägs upp till stan, i stället för att gå till personalmatsalen.

Snart väntar semestern, 4 långa veckor med golf, bokläsning och softande. Härligt!

Det blev sent som sagt på lördagkvällen, och vi höll inte många knop på söndagen. Låg mest och tittade på folk, läste lite fakta om kanalen i en broschyr, åt lunch och softade lite till innan det var dags för P att skjutsa mig till stationen så att jag kunde ta mitt tåg hem igen.

Vi skulle ha följt våra nyvunna vänner från gårdagskvällen som skulle slussa nedför 7-sluss-trappan, men vi var ärligt talat för trötta. Så det bidde inget med det.

En fantastiskt rolig helg och så många roliga människor vi träffade!