I morse opererades mamma och man satte in en halvprotes, dvs en höftledskula med en tapp som cementerades och spikades fast i den del av lårbenet som var intakt. Klockan tre ringde jag och frågade hur det var med henne, och hon hade då kommit tillbaks till avdelningen från uppvaket och var i bra skick. Jag åkte upp direkt.

Mamsingen var efter omständigheterna pigg, men var lite påverkad av den smärtstillande medicin hon behöver ta för att inte ha alltför ont. Jag stannade i två och en halv timma och vi pratade på om allt möjligt som vi brukar göra. Mamma bekymrade sig för hur det skulle bli med julen, men jag sa att det ordnar sig. Vi kan ju vara hos min dotter, hon har hiss i huset där hon bor. Och så pratade vi om min 50-års fest som ska vara siste januari. Temat är rock'n roll och mamma har redan börjat fixa med sin outfit. Hon berättade att hon tagit ett gammalt svart, flätat skärp och klippt av så att det passar runt halsen. På detta hade hon sytt fast ett halsband som ser ut som nitar ungefär. Och talet till jubilaren har hon redan skrivit! Det är i alla fall inget fel på humöret och gnistan, och det känns himla skönt.

Efter sjukhusbesöket körde jag ut till hennes lägenhet och tömde kylskåp, diskade, vattnade blommor och tog undan posten. Och så tog jag med hennes kajalpenna och mascara, för dom ville hon ha. Jag ska dit imorgon eftermiddag igen, tillsammans med dottern min.

Min kära mamma ringde idag till mig på jobbet. Hon hade cyklat omkull vidkolonin. Några herrar hade hjälpt henne upp, men hon kunde inte stå på benet och ringde mig. Vad gör jag nu? sa hon. Jag sa att du får ringa en taxi och åka till akuten. Jag hade inte bilen med mig och det hade tagit för lång tid för mig att ta mig dit. Jag bad henne ringa när hon var klar på akuten, så att jag skulle kunna hämta henne.

När hon ringde åtskilliga timmar senare var hon hes och lite snurrig. Hon berättade att hon brutit lårbenshalsen och fått morfin, och därför var lite virrig. Hon låg på en avdelning på sjukhuset men visste inte vilken. Jag sa att det kan jag ta reda på själv.

Via växel, portvakt och ortoped-akuten blev jag till sist kopplad till avdelningen där hon ligger. Fick prata med en sjuksköterska som berättade att det var ett kraftigt brott och att lårbenet var så pass skadat att man skulle operera in en höftledsprotes. 7-10 dagar på sjukhus och därefter rehabilitering. Mamma bor på 3:e våningen utan hiss, så hon kan ju inte klara sig hemma direkt efter ett brutet lårben.

Fy sjutton vad fort livet ändrar sig ibland. Och jag glömmer så lätt bort att mamma inte är 60 eller 70 längre. Hon är 81. Men så himla pigg. Hennes första fråga på sjukhuset var när hon skulle kunna börja dansa igen (hon går på line dance). Jag ska ringa dit imorgon igen för att se om hon blivit opererad så att jag kan hälsa på. Operation skulle bli ikväll eller imorgon.

Fick länken till ett you tube inslag skickat till mig häromdagen och lyssnade idag. Det är en 13-årig kille som sjunger som en ängel. Pie Jesu är en av mina favoriter dessutom. Lyssna och njut!

En dag på jobbet med bara ETT enda möte, som jag dessutom inte behövde leda själv. Morgonen började med gemensam frukost med gänget. En tjej som varit hos oss som konsult ett tag, slutar nästa vecka och hade dessutom med sig tosca-kakor och äppel-monster-muffins förutom de frallor som är standard. Som grädde på moset hade R som var frukostansvarig denna vecka köpt 40 frallor (vi är typ 15 som fikar) och Y hade missförstått och trodde att hon också hade fredagsfrukost och hade köpt fralllor hon oxå. Hon hade dessutom stigit upp kl 5 för att förbereda mat som dottern skulle ha med sig till FN dagen i skolan och stressat som en galning för att hinna köpa frallor. Stackars Y.

Klockan tre var det dags att gå på min regelbunda massage (sisådär varannan månad ungefär). Sen gick jag och handlade ingredienser för att laga en pastarätt som jag hittat på MammaMats blogg (http://mammamat.blogg.se) . Receptet heter Pappadilla med tryffelolja och champinjoner. Kom hem redan före klockan fem och hann röja undan lite, vattna blommor, tända lite värmeljus och sätta mig i favoritfåtöljen med ett glas vin och lite chips. Livet är snällt emellanåt (faktiskt för det mesta).

Nu är det dags att flytta till nytt kontor igen. Femte flytten på 1,5 år. Det positiva är att man får rensat ut lite gamla papper och sånt. Och så ofta som vi flyttat, så lär man sig också att inte samla på sig en massa. Det mesta är ju i datorn i vilket fall. Jag har ännu inte varit och tittat hur det ser ut dit vi ska. Har bara sett planlösningen uppritad. Men det blir säkert bra. Jag brukar ha en positiv inställning till förändringar. Det är liksom enklare än att kämpa emot. Och nu är det ju så att det ska flytta in andra människor där vi sitter och som måste sitta just här, eftersom dom behöver närhet till fabrikslokalerna intill. Så då rör vi på oss igen, vi kontors-nomader.

I matsalen igår när jag skulle ställa in brickan efter att ha ätit, såg jag en man som jag haft kontakt med ett par gånger i tjänsten. "Hej" sa jag glatt. Han tittade konstigt på mig och jag frågade om han inte kände igen mig. "Det kanske beror på att jag färgat håret", sa jag, och skrattade till. Han såg fortfarande helt frågande ut. Och nu började jag trivla på att jag kände honom också. "Men heter inte du M.L?" frågade jag. Då började han skratta. "Nej, men du är inte den första som har tagit fel på mig och honom", sa han. Så himla dum jag kände mig. Gick ut för att hämta min jacka, och då möter jag ju så klart den här mannen igen. Jag bad om ursäkt och sa att jag tyckte det var pinsamt, men han bara skrattade och tyckte att det gjorde väl inget. Så stod vi där och pratade och presenterade oss för varandra med våra riktiga namn, vad vi jobbade med och så vidare. Vi jobbar faktiskt inom samma område fast i olika delar av organisationen. Så det kan bli!

De personer som känner mig  vet att jag är en planings-och strukturerings-freak. Det är bra i vissa sammanhang att ha denna egenskap. Det finns också en baksida, som jag först på senare tid blivit medveten om hänger samman med mitt strukturbehov. Jag blir oerhört stressad när det är kaos och oordning. Samtidigt behövs kaos emellanåt för att ordning ska kunna uppstå. Kaos är granne med Gud, som bekant. Ju mer jag funderar över detta, desto mer förstår jag varför jag i vissa situationer blivit så irriterad, frustrerad och bara velat fly iväg någonstans. Ett närliggande exempel är när jag för några helger sedan kom upp till stugan och sovrums-renoveringen påbörjats. Sängen stod på högkant i lilla kontoret/biblioteket och det var allmänt rörigt överallt. Förnuftsmässigt förstår jag att naturligtvis måste man flytta ut saker om man ska tapetsera, måla och lägga nytt golf. Ändå kändes det inte bra i själen med denna röra. Nu är frågan hur jag kan träna mig på att härda ut med kaos. Det ska jag grunna på ett tag. Tips mottages tacksamt!

Bilden nedan är tagen idag på en härlig höstpromenad. Det ser nästan ut som om det är isberg vid Nordpolen, men det är såna där ensilage-bollar eller vad det kallas som ligger lite överallt på åkrarna så här års.

Vi är i stugan och nu käns det verkligen att det är höst. Gräsmattan är nästan täckt av gula björklöv, det är grå himmel och de nästan kala grenarna på träden vajar i vinden. Jag har ännu inte kommit längre än till fåtöljen iklädd morgonrock och med en filt runt benen. Sovrummet, som nu är så gott som färdigrenoverat, är inte helt klart att flytta in i. Det var lite till som skulle fixas och så måste garderoberna torkas ur innan vi kan lägga tillbaks allting. Jag ska passa på att rensa ur kläder här uppe, så blir det plats att flytta hit de kläder som jag måste rensa ur hemma i stan. Denna gången ska jag vara bestämd mot mig själv och inte spara sånt som jag ändå aldrig kommer att använda. Det där med att "den kan jag ha när jag jobbar i trädgården eller målar eller nåt" håller inte. Det räcker med 1-2 tröjor och 1-2 par byxor för det ändamålet. Resten får försvinna.