Vi gick till hotellrestaurangen även i kväll. Den har sin alldeles speciella charm med den gullige servitören (jag menar gullig som en farbror är gullig, inte en yngling). Han är så vänlig och tar så väl hand om oss. Förklarar gärna menyn ytterligare en gång (fast han förklarade allt igår). Vi frågade om en av rätterna, och han hade svårt att förklara. Vad gör han då? Jo, samtidigt som vi får in våra huvudrätter, kommer han in med ett litet fat där det finns ett smakprov av denna hemlagade pastarätt ("home-maded" som han sa). Någon slags penne med champinjoner och cocktailtomater. Gott det också. Vi slog på stort och delade en flaska rött vin (Chianti) som hade en tjusig etikett. Och det var dessutom gott. Någon efterrätt blev det inte idag. Men vi blev bjudna på ett glas Nuccini efter maten idag igen. Vi fick än en gång fråga vad "får jag be om notan" heter på italienska. Servitören berättade igår, men vi hade glömt. Nu har jag skrivit in det i Anteckningar i mobilen. (Det heter "mi fai conto" , kanske felstavat men det lät så i alla fall.

Pratade med mamma idag på telefon (jag är själv fortfarande i Italien). Hon skrivs ut från sjukhuset imorgon och ska bo hemma. Det är helt fantastiskt så fort det har gått. Hon har fått utprovat gånghjälpmedel (s.k beta-stöd Kollade på Google vad det är och det ser ut som en gå-bock). Mamma blev jätteglad över beta-stödet som funkar bättre för henne än rollator. Och så får hon låna en slags lång pinne med tång i ena änden och griphandtag i andra, som ska hjälpa till med påtagning av strumpor, byxor och annat. Hon får inte böja sig mer än nittio grader än på ett tag.

Och så finns det något som heter Samhandla, som Lunds kommun erbjuder. Då ringer vårdtagaren till Samhall och talar om vad man behöver ha handlat och så fixar dom beställning och ser till att varorna kommer hemlevererade dagen efter. Mamma har också fått lära sig gå i trappor med hjälp av krycka. Hon är så klart glad över att få komma hem till sin egna lägenhet. Jag får se till att avbeställa uppehåll i tidningen (som jag satte till 31 december). Trodde hon skulle bo på rehab flera veckor. Men där hade jag ju helt fel.

Ikväll hade jag sällskap av mina två kollegor vid middagsbordet. Vi tog var sin antipasti och därefter en pastarätt. Sen beställde jag en tiramisu som dessert. När jag tryckt i mig alltsammans, kommer servitören in med en tallrik med en massa smakprover på vad huset har att erbjuda i dessertväg: chokladmousse, ngn slags kräm med balsamico vinäger, ricotta ost med kastanjer, chokladtryfflar, tiramisu (små portioner). Det var ju bara att sätta igång och äta. Man vill ju inte vara oartig. Och som kronan på verket när vi verkligen var smäll-mätta, kom han in med var sitt glas nuccino (en slags alkoholhaltig dryck gjord på det gröna från hasselnötter). Smakade lite som Jägermeister men mycket, mycket godare. Nu är jag "proppo mätto" och ska snart krypa ner mellan lakanen för en kanske lite tidigare insomning än igår.

Igår fastnade jag nämligen framför ett youtube klipp på 1 tim 16 minuter och kom inte i säng förrän efter midnatt. Titta på detta klipp med professor Randy Pausch när du har 1 timma och 16 minuter. Det är en klok mans ord! Han fick diagnosen levercancer och berättar om nödvändigheten av att vara rädd om sin tid, time management. Han dog vid 47 års ålder.

Gick ner i hotellmatsalen när klockan äntligen blivit 19:30 och dom öppnade. Helt tomt var det. Så jag satte mig vid ett litet bord för två och beställde in min mat av den mycket vänligen servitören. Ingen tv, ingenting att läsa. Jag SMS:ade lite med Konstanze för att få lite mänsklig kontakt sådär i ensamheten. Sen kom det in en ensam tjej och satte sig vid ett bord en bit bort. Hon frågade om jag var här och njöt av Modena. Jag sa att jag var här på business-trip. Och så började vi prata lite om allt möjligt. Efter ett tag kändes det knasigt att sitta och ropa över borden, så jag frågade om hon ville flytta över till mitt bord, vilket hon gjorde. Hon var ursprungligen från Polen, men hade bott i Modena under ett år för ett tag sedan. Nu var hon tillbakaflyttad efter 17 månader i Kina. Hon hade fått ny tjänst inom samma koncern och var nu produkt manager för traktorer. Det blev en riktigt trevlig middag till sist. Alltid roligt att möta nya människor.

Nu är jag tillbaks på rummet och ska jobba lite till innan jag bäddar ner mig. TV:n bjuder bara på i stort sett italienska kanaler förutom CNN och BBC World och någon tysk kanal. Lite enformigt blir det, men jag är ju inte här för att glo på dumburken.

Är nu i Modena, Italian, på tjänsteresa. Anlände inte förrän vid 15-tiden, och bestämde mig för att jobba från hotellrummet den lilla stund på dagen som var kvar. Men fy fasen vad trist det är att vara själv på hotell. Rummet ser ganska precis ut som det på bilden ovan. Efter avslutat arbete gick jag ut en tur på stan. Tur och tur förresten, det var mest huvudgatan fram och tillbaks. Jag som har total dyslexi för väderstreck vågade inte ge mig ut på vandring i smågränderna. Kartan jag fick med mig var väldigt liten och jag hade inte läsglasögonen med mig, så det hade varit omöjligt att hitta rätt med hjälp av kartan. Det är hyfsat varmt här för årstiden, 17 grader, men grått och regnigt, så det var ingen njutning att vara ute precis. Ser nu fram emot halv åtta när restaurangen öppnar så att jag kan få i mig en god pasta och lite italienskt rödvin.

Ringde sjukhuset och kollade hur det var med mamma. Hon var pigg och uppe och rörde på sig. Personalen hade skickat papper till kommunen för att påbörja planering för utskrivning.

Mamma var ännu piggare idag. Sa att hon inte hade så väldigt ont längre, lite ömt i blåmärket längs höften men inte inuti själva benet. Vi gick ut i matsalen för att fika och satt länge och pratade. Och det var inte bara sitta och snacka för att få tiden att gå, utan vi samtalade på riktigt. Pratade om hur det var när mamma och pappa skildes, hur hon kände, hur jag kände. Tiden bara flög iväg.

Imorgon åker jag till Italien på tjänsteresa, men dottern kommer säkert att hälsa på mamma under veckan. Fast hon har inte alls tråkigt. Som den positiva människa min mamma är, tycker hon att det är intressant att se en annan sida av livet. Hon lär sig mycket, säger hon. Jag undrar hur många människor som kan ha en så positiv syn på livet alltid? Beundrandsvärt!

Idag när jag hälsade på mamma, satt hon och pratade med sin rumskompis, en dam i ungefär samma ålder. Dom hade suttit och pratat hela eftermiddagen. Så tråkigt har hon inte på sjukhuset verkar det som.

Hon hade varit uppe och gått själv med rollator, kunnat klara toalettbesök på egen hand och ta sig i och ur sängen på egen hand. Jag är väldigt imponerad över hur snabbt mamsen gör framsteg i sitt tillfrisknande. Och så har hon en så härlig, positiv inställning till livet och allting. Hon vill inte ha några morfinpreparat, utan tar bara Panodil. Personalen hade frågat om hon inte skulle ha något starkare till natten i alla fall. "Varför det?, då ska jag ju ändå sova, så då behöver jag ju inget. Det är ju när jag rör mig som det gör ont". Hon tycker det är jätteskönt at kunna klara sig själv och inte behöva ringa efter personal så fort hon behöver göra något. Heja mamma!

Idag satt mamma uppe i en stol när dottern och jag kom och hälsade på. Hon hade också kunnat gå på toaletten (med gåstol, men i alla fall!). Personalen hade sagt att det var bra att hon hade hållit på med dans och gymnastik så mycket som har, för hon är väldigt rörlig för sin ålder och det är bra för återhämtningen.

Mamma berättade att hon och en av de två rumskompisarna, en kvinna som nog är typ 55, max 60, hade snackat för högt i natt och väckt den tredje damen (kanske 75-80). High life på sjukan!

Jag frågade om jag skulle ta med CD-spelaren med lite klassiska CD-skivor, men mamma sa att hon hade nog inte tid att lyssna ändå. Dom pratade mycket med varandra på rummet och så kom dom och skulle göra stick i fingret, intervjua och så var det tabletter som skulle tas. Och så var det ju fika, lunch, kvällsmat och så vidare. Busy, busy med andra ord. Men jag kommer och hälsar på imorgon kväll och dottern kommer på dagen och rullar håret så att mamsingen kan känna sig fin. Mamma sa också att hon hade som mål att bli bra i tid för att kunna dansa på min 50-års rock´n roll fest. (Outfit diskuterades även idag. Mamma hade fått låna ett armband av en kör-kompis från PRO-kören, som hon undrade om det var godkänt.)