Det var mulet och regnigt när jag gick hem från jobbet idag. Jag gick omvägen via Hemköp för att handla lite vardagsmat och tvål och sånt. På hemvägen kände jag mig på ovanligt gott humör. Fattar inte riktigt varför. Men det kändes så mysigt att gå under paraplyet i regnet och veta att snart skulle jag vara hemma och sitta och lyssna på regnet som smattrar mot takfönstren. Det är höst och på hösten är det helt okej att bara kura ihop sig hemma. Mysigt. Och nu sitter jag i favoritfåtöljen med lap-topen i knät och bloggar samtidigt som jag slötittar på tv.

Vi samlades 30 kvinnor plus det kvinnliga mediet i Fru Alstads kulturhus ute på den skånska slätten. Sittande runt fyrkantiga bord och lite spridda stolar med ljuset tänt i taket men med lite värmeljus utställda, började vi med att lyssna på ett vackert stycke musik. Mest för att liksom landa här och nu. Mediet var en helt vanlig kvinna i 50-60 års åldern, såg ut som folk gör mest, men hade den här extra gåvan att kunna ta emot och känna energier som vi vanligtvis inte kan. Hon började med att rikta sig mot en av deltagarna och ställde lite frågor, kommunicerade vidare det som hon uppfattade och kände. Kvinnan som hon vände sig till kände igen en anhörig. Efter ett tag pekade hon på min mamma som satt bredvid mig. Vi satt längst bak i rummet. - Jag känner närvaron av en kvinna som tycker mycket om musik, sa hon. Min mamma nickade ivrigt. Ja, jag vet vem det är, sa mamma. Det är min mamma. Jag pratar med henne varje dag (det gör hon faktiskt, fast jag tror inte att hon får svar). - Säger porslinsdockor dig något? frågade mediet. Njae, det känner jag inte igen. Men mediet envisades. - Jo, en porslinsdocka med kjol liksom en krinolin. Då trillade poletten ner för mamma och hon kom ihåg en liten porslins-figur som är en kvinna med en lila kjol av genombrutet porslin som ska föreställa spets. Min mormor var mycket fäst vid denna figur och hade särskilt sagt till att min mamma skulle ha den när mormor dog. Sen nämnde mediet även en bok med slitna pärmar med kak-recept eller något liknande. Nej, sa mamma. Det är en bok med andliga sånger som min mamma har skrivit ner för hand med gitarr-ackord till. Jag har den hemma.

- Det finns en man här också, sa mediet. En kortväxt, lite rund man. "Bruna bönor och fläsk" säger han.

 Mamma tänkte först att det kanske var hennes sedan några år avlidne vän H. Men bruna bönor och fläsk passade inte in. Inte heller var han särskilt rund.  När mamma och jag pratade vidare, kom vi fram till att det måste ha varit min pappa. Han dog 1991. Men han tyckte mycket om bruna bönor och fläsk. Mediet sa att mannen som var närvarande från andevärlden tyckte om att känna doften av mat i köket hemma hos mamma.

Det stämmer rätt bra det med. Mina föräldrar skiljes åt när jag var 13 år. Mamma berättade att efter skilsmässan hade pappa ringt henne och frågat om han inte kunde få komma hem och äta hennes goda köttbullar. Så matglad var han, min käre far.

Hela sessionen kändes varken mystisk eller kuslig. Det var som den naturligaste sak i världen. Det var olika saker mediet sa till olika personer och mycket var sånt som hon inte rimligen kunde känna till.

Snart ska jag hämta min mamma och köra till en seans ute på landet. Mina vänner M och M har arrangerat det hela. Det ska bli spännande. Jag har aldrig varit på en seans förut. Hoppas att det blir någon som blir kontaktad från "andra sidan". Lite hoppas jag att det blir jag själv eller mamma. Det vore ännu mer spännande. Jag har sett på Det okända ibland på tv4+, men man vet ju inte riktigt om det som är på tv är sant. Det är inte alltid att det är det (hmm). Men om man är med "pau riktit", så borde man ju få reda på om det stämmer att de avlidna kan kommunicera med oss levande via ett medium.

Igår kväll bjöd min kära mor mig på middag på grekisk restaurang i stan. Vi hade mycket trevligt och skrattade en massa. Mamma berättade saker från när jag var liten (det mesta hade jag hört redan, men det var ändå roligt att höra igen) och saker från när hon själv var ung (hon är idag 82). Bland annat berättade hon en rolig historia från när hon och hennes syster varit på semester i Danmark.

De hade åkt runt på en arrangerad resa där maten var förbetald. Drycken skulle betalas av var och en. Mamma brukade dricka en öl till maten och den hade kostat 21 danska kronor (en og tyve) på de flesta ställen. När de kom till Köpenhamn (sista anhalten) var det åter dags att betala för kvällens öl.

- En og tyve, sa servitören. Mamma tog upp 2 kronor och gav honom.

- Det är jämnt! sa hon med en generös min.

Servitören tittade förvånat på henne. - To kroner?

Då kom mamma på tankegrodan, hon hade översatt till 1 och 20 i stället för 21. Det blev ett gott skratt för systern, och även för mamma, även om hon tyckte det blev lite pinsamt.

Det kom en rabatt-kupong med posten. 20% på hela sortimentet på Akademibokhandeln. Jag skrev en lista med 11 böcker och traskade dit. Hittade nästan alla + några till som jag inte hade på listan. Väl framme i kassan sa jag hurtigt att jag hade storhandlat eftersom jag hade fått en sån bra rabattkupong. - Den börjar inte gälla förrän på fredag, sa kassörskan. Men hon var snäll och ställde undan min korg med böcker tillsammans med en lapp med mitt namn, så kan jag hämta den på fredag. Hon tyckte att jag skulle utnyttja min rabatt.

I korgen hade plockat ihop bland annat Uarda akademins nya jubileums-utgåva, Vila på gröna ängar, Inte om det gäller din dotter, Den siste tempelriddaren. Har tappat  bort lappen, så helt exakt vet jag inte riktigt förrän på fredag när jag hämtat mina böcker.

Ikväll när jag promenerade hem från jobbet kändes det verkligen höstruggigt. Duggregnet gav aldrig med sig och jag blev sådär irriterande småfuktig. Det kändes också mycket mörkare än vad det gjort tidigare. Kanske för att himlen är täckt av grå moln. Jag hinner inte med! Vill inte att sommaren ska vara slut. Men det är väl bara att inse att den faktiskt är det. September är ju en höstmånad. Men helgen var fin och det blev ett par långa promenader.

Det är förkylningstider också. Många på jobbet är snuviga och T är också förkyld. Så det är väl bara att hålla tummarna att min immunförsvar är på topp så att jag slipper drabbas.

Jag fattar inte riktigt det där med årsbudget-tänket. Anta att man fått en summa pengar avsatta för 2008 och inte använder hela summan under året. Då "försvinner" dom pengarna plötsligt. Var tusan tar dom vägen? Varför kan man inte liksom föra över dom till 2009 års budget? Den delen av företagsekonomi går mig över huvudet. Om jag gör en egen budget och inte spenderar allt som jag planerat spendera, då sätter jag dom pengarna på sparkontot och har dom för senare bruk. Om man dessutom vill främja sparsamhet i en organisation, så ska man väl uppmuntra att inte alla pengar görs av med i stället för att bara låta pengarna frysa inne? Eller är jag helt korkad?

Tillbaks i hemmafåtöljen efter tre dagars kurs. Det har varit oerhört intressant och dessutom samtidigt roligt. Jag har lärt mig en del nya saker om mig själv, som till exempel vilka försvarsmekanismer jag tenderar att använda. Nästa gång vi ska träffas är i november.

I eftermiddags slog mig tanken att just denna vecka har jag träffat och lärt mig namnen (förnamnen i alla fall) på 36 nya personer. 18 stycken i söndags på golftävlingen där jag var funktionär och 18 stycken på kursen. Det är roligt men samtidigt blir man ganska trött i huvudet, för det blir så intensivt.

Framför mig ligger nu en avkopplande helg med Kulturnatt på lördag och teater på söndag i Ystad.

PS

Jag gick faktiskt upp kl 6 även i morse och han med en lång promenad före frukost i den sköna september-vädret.

Började dagen med att stiga upp kl 6 för att jag skulle ha tid med en lång promenad innan frukost. Gick ner genom de tjusiga villakvarteren ner till stranden och sen en liten omväg tillbaks. Hittade en kåk som jag gärna hade köpt om jag hade haft åtskilliga miljoner. Stor strandtomt, stort grått hus med vacker arkitektur. Suck.

Dagen har varit intressant med olika övningar. Kvällsaktiviteten var också spännande. Vi kom in i ett rum och var och en fick låna en fiol. Och så skulle vi öva tillsammans för att senare under kvällen göra en inspelning av vår koncert. Ingen i gruppen hade nånsin spelat fiol. En duktig instruktör guidade oss genom fiolens mysterium, och vi lyckades faktiskt riktigt bra. Vi hade också lite sångövningar och några fick sjunga solo. Inte jag, men för mig är det inte någon utmaning att sjunga solo. Jag har ju sjungit så länge. Men det var 3 killar som gjorde det och det var riktigt modigt. Det var inte rent, om man ser till tonhöjd, men det var innerligt och med full kraft. Det hela blev filmat och det ska bli roligt att se resultatet.

Efter denna  övning bjöds ost och annat tilltugg samt vin och öl. Vissa gick och la sig tidigt, vissa sent (däribland undertecknad). Träffade E-L igen efter många år. Hon jobbade tidigare på samma jobb som jag, men har nu egen firma.  Klockan är nycket nu och jag bör lägga mig och sova om jag ska orka upp kl 6 imorgon igen för min morgonpromenad. (Måste röra mig åtminste lite innan övningarna börjar)