Var en liten sväng hos mamma ikväll. Hade hämtat ut hennes Panodil-recept på apoteket och skulle lämna burken. Vi satt och pratade en stund och idag var hon sig mer lik. Det kanske var omställning och chock och allt nytt som gjorde att hon verkade lite annorlunda i söndags. Nu har hon även fått en sittbräda i duschen.

Mamma demonstrerade den fiffiga strump-pådragaren som hon fått låna. En slags plastduk med nåt skohornsliknande i mitten som man viker som en strut och trär strumpan ovanpå. Sen sätter man foten i struten och drar i två band. När strumpan är på drar man helt enkelt upp struten som då vecklar ut sig och strumpan sitter kvar. Fantastisk uppfinning! Bild på grunken finns här nedan.

Kära pappa,

Jag vet att du är en ängel, en ande eller en själ någonstans. För här på jorden finns du ju inte längre som en vanlig människa. Det har du inte gjort sedan 1991. Det var inte alltid så lätt att växa upp med dig som pappa. Ganska ofta kom du hem full och jag låg i min säng med klump i magen och somnade aldrig förrän du hade gått och lagt dig. Men det fanns också många stunder som jag minns som ljusa. När vi var i Veberöd hos mina gudföräldrar (din morbror och moster) och du tvättade bilen och jag lekte med deras hund.

När jag hade träffat dotterns pappa 1985 skulle du åka ner från Växjö och hälsa på. Jag skulle möte dig vid tåget och hade speciellt bett dig om att vara nykter. När jag stod där på perongen och såg dig på avstånd, såg mitt tränade öga att nykter var du inte. Inte så att du vinglade, men jag såg det ändå. Jag blev oerhört besviken och bad dig på fläcken att dra åt helvete. Det gjorde ont i hjärtat men jag var helt enkelt tvungen för att orka fortsätta med mitt eget liv. Vi hade inte kontakt på mycket länge. Inte förrän din chef ringde mig och bad mig ringa dig, för han sa att du var så ledsen. Eftersom han bad mig, så ringde jag. Sen blev det något bättre. När du hälsade på var du nykter, men inte alltid när vi pratades vid i telefon. När dotterns pappa och jag gifte oss 1987 var du och mamma bjudna och ni kom tillsammans. Du körde bil och drack ingenting, och det blev jag jätteglad för.

När du 1991 lämnade jordelivet, var det både saknad och lättnad på samma gång. Saknad efter en pappa som jag hade drömt om men aldrig riktigt hade och lättnad över att äntligen få ro.

Jag vet att du är där ute någonstans och har lite koll på mig. Ibland kommer du till mig i mina drömmar. Idag när det är fars dag, skickar jag en extra stor och varm tanke till dig. Jag har förlåtit allt det svåra och känner bara kärlek.

Puss å kram

Din dotter

Vi hade bestämt för länge sedan att äta söndagmiddag hemma hos mamma, T dottern och jag. Men nu blev det ju lite andra omständigheter. Fast jag föreslog att vi ändå skulle äta hemma hos mamma, men att jag handlade något enklare än den söndagsstek med supergod sås som brukar stå på menyn. Det blev varmrökt lax med örtagårdssås i stället. Och så en hemlagad äpplekaka på det. Mamma såg himla pigg ut när vi kom och middagen avlöpte väl.

Hon säger att det är mycket att hålla i huvudet och hon känner sig lite virrig. Skyller på morfinet hon fick på sjukhuset, men jag tror att det är mer pga att det är så ändrade omständigheter. Igår tränade hon på att gå i trappan när jag var där (hon vill inte testa utan att det finns någon där). Idag kom hon inte riktigt ihåg att det var jag som var med när hon gick i trappan. Lite läskigt, men jag skyller på att det är för mycket information som just nu ska få plats i hennes huvud.

Var hos mamma idag. Efter att ha varit på shopping tur och inhandlat 2 st cykelkorgar för barn (att hänga på betastödet), en anti-halkmatta för badkaret och mat, körde jag hem till henne. Hon hade kommit till rätta med sin förhöjda säng och toastol, hade sitt betastöd och sin grip-klo-pinne och tyckte att allting fungerade jättebra. Men hon ville köpa sig en ny fåtölj, och hade ritat upp hur vardagsrummet skulle se ut med den nya fåtöljen. Jag tittade på ritningen och såg då att det också var inritat ett keyboard. Mamma har inget keyboard och har heller inte spelat piano (hon har däremot spelat mycket gitarr och i sin ungdom också fiol). Jag frågade om keyboardet, och hon sa då att hon tänkte köpa ett och lära sig spela.

Jag har ett keyboard som jag köpte i fjol, men som jag inte använder så värst mycket, så det kan jag köra hem till henne. Men det behövs ett bord att ställa det på, så det får vi ordna. Jag frågade om hon kanske önskade sig en nybörjarkurs i keyboard i julklapp? Ja, det hade ju varit jättebra, tyckte mamma. Så nu ska jag kolla runt var det kan finnas en sådan kurs (och det ska vara på dagtid och inte allt för långt från busshållplats). Jag tycker det är himla tufft att börja lära sig spela keyboard när man snart ska fylla 83. Snacka om framtidsvisioner!

Ringde mamma igår från Kastrup för att höra om hon kommit till rätta hemma i sin lägenhet. Jo, det kändes bättre nu. Jag hade fått tips om att skaffa en magväska till henne, som hon kan ha mobilen, näsduk och annat som man behöver ha nära till hands men inte har händer över för att bära. Men mamma hade varit kreativ och knutit fast en liten plastkorg på beta-stödet. Jag frågade vad som behövdes handlas och det enda som stod på listan var 6 stycken äpplen, James Grieve eller Ingrid Marie. Det ska väl gå att ordna. Jag ska köra dig när jag är klar med morgonbestyren.

Det fick min kollega M påtagligt uppleva igår när vi flög från Bologna till Frankfurt. Vi hade fått in vår mat och dryck (hon hade öl och jag hade ett glas rött vin och ett glas vatten). Vinglaset var halvfullt och vattenglaset nästan fullt. Så kom vi in i ganska kraftig turbulens och jag tog ett glas i vardera handen för att försöka parera skumpigheten. Lyckades nästan dricka upp vinet för att undvika spilla). Plötsligt hamnade vi en riktigt djup luftgrop. Båda mina händer liksom lyftes upp av sig själv och det kändes som om jag lättade från sätet. Jag såg hur vattnet for upp ur glaset och fortsatte upp. Sen såg jag liksom i slowmotion hur vattnet landade med ett plask rakt på hjässan på M. Det hela var så komiskt att vi skrattade ordentligt båda två. Precis innan vi skulle landra, kom flygvärdinnan och torkade sätet framför M (som var tomt). Hon frågade herren som satt framför mig vad som hänt, och han sa "Es war die frau" (alltså jag då). M och jag skrattade ännu mer. Men det var ju bara vatten så ingen skada skedd med det.

Lite grann hade nog stänkt på herren på andra sidan M också. Och när planet landat och bagagehyllans lucka öppnades, ramlade M:s påse med choklad ner i huvudet på herren närmast gången!

Så det kan gå.

Sista kvällen i Modena. Vi bestämde oss för att äta på ett annat ställe och tog en promenix i stan för att botanisera. Vi hittade ett ställe som såg trevligt ut och det fanns en uteservering oxå. Med markis och värmare och med plast längs med utsidan, för att hindra blåst och regn. När vi satt där började det åska (i november!!) och ösregna. Vi satt kvar en stund, men till sist gick det knappt att göra sig hörd pga oväsendet från regnet. Servitrisen sa att vi kunde flytta in om vi ville, så det gjorde vi.

På restaurangen fanns även ett större sällskap av tyska män. Dom ville gärna sitta tillsammans, och servitrisen ordnade med stolar. En av stolarna var från vårt bord. Det kom en tysk man och satte sig, men så vände han stolen mot vårt bord och satt där och satt. Han försökte inleda konversation genom att skåla med M1 och mej (M2 var på toa).  Vi skålade avmätt och fortsatte vår diskussion och ignorerade honom. Till sist tröttnade han och vände sig mot sitt eget sällskap.

Middagen vi åt var god. M1 och jag beställde oxbiff med grönpepparsås. Vad vi inte insåg var att i Italien beställer man nog tillbehör för sig själv. Vi fick alltså in var sin tallrik med en köttbit och sås. Inget annat. Men vi blev faktiskt mätta ändå.

Idag blev mamma utskriven från ortopeden 11. Man hade haft en s.k vårdplanering tillsammans med kommunen och kommit överens om saker som vilka hjälpmedel mamma behöver hemma, hur dags hon skulle hämtas från avdelning och skjutsas hem, hur dags kommunens personer skulle möta upp hemma med kryckor och dylikt.

Mamma blev hemskjutsad och anlände till sin adress kl 14:00. Ingen representant från kommunen fanns där. Mamma bor på tredje våningen utan hiss och kan inte ta sig upp för trapporna utan kryckor. Några kryckor hade hon inte med sig från sjukhuset, för det skulle kommunen ta med sig. Chauffören som skjutsade mamma hade en annan transport och kunde inte stanna. Han hjälpte mamma in i trapphuset (hon bor på tredje våningen utan hiss). Det blåste och var otäckt ute, så mamma ville inte stå ute och vänta. Inte hade hon något telefonnummer att ringa heller. Och jag är i Italen. Suck.

Klockan 14:30 kom kommunens personer. Dom hade fått besked på att dom skulle komma 14:30 och var alltså i tid enligt deras order. Men mamma hade fått vänta i trapphuset i en halvtimme. En vecka efter att ha fått en ny höftledskula inopererad. Det är skandal tycker jag!

Hon har hursomhelst nu fått sina hjälpmedel och fått sängen höjd och allt annat som kommunen skulle göra. Men det är stökigt med undanrullade mattor och papper som ska läsas osv. Jag ska hjälpa henne städa lite och få det mysigt på lördag. Men just idag kan jag inte göra så mycket.

Inte nog med ovanstående. Mamma berättade också om en skräcködla till arbetsterapeut som heter Margareta som hon hade haft på ortopeden. Mamma hade fått lära sig hur hon skulle använda ett hjälpmedel för att ta på strumpor och byxor (någon slags pinne med gripklo i ena änden och handtag i andra änden). Hon hade lärt sig använda den och klarade sig bra. Idag när hon skulle skrivas ut, kom Margareta och ville att mamma skulle visa att hon klarade av att använda hjälpmedlet. Mamma hade redan hunnit tvätta sig och klä sig (med hjälp av pinnen), men ödlan ville att hon skulle visa för henne att hon faktiskt klarade av det. Hon hävdade att mamma ju kunde ha fått hjälp att klä sig. Varför i helvete skulle man ljuga om en sån sak? Det drabbar ju bara mamma själv! Mamma tyckte det var onödigt, men ödlan insisterade och tvingade mamma att ta av sig byxor och strumpor och sitta i bara trosorna på en stol i 4-manna salen och ta på sig det hela igen med hjälp av pinnen, allt medan ödlan kommenterade vad hon gjorde. Detta är patientförnedring! Jag ska anmäla ödlan till patientombudsmannen. Så behandlar man inte människor. Mamma är 82 år men fullt klar i skallen och skall behandlas med respekt. Så det så.