Min kära mamma ringde idag till mig på jobbet. Hon hade cyklat omkull vidkolonin. Några herrar hade hjälpt henne upp, men hon kunde inte stå på benet och ringde mig. Vad gör jag nu? sa hon. Jag sa att du får ringa en taxi och åka till akuten. Jag hade inte bilen med mig och det hade tagit för lång tid för mig att ta mig dit. Jag bad henne ringa när hon var klar på akuten, så att jag skulle kunna hämta henne.

När hon ringde åtskilliga timmar senare var hon hes och lite snurrig. Hon berättade att hon brutit lårbenshalsen och fått morfin, och därför var lite virrig. Hon låg på en avdelning på sjukhuset men visste inte vilken. Jag sa att det kan jag ta reda på själv.

Via växel, portvakt och ortoped-akuten blev jag till sist kopplad till avdelningen där hon ligger. Fick prata med en sjuksköterska som berättade att det var ett kraftigt brott och att lårbenet var så pass skadat att man skulle operera in en höftledsprotes. 7-10 dagar på sjukhus och därefter rehabilitering. Mamma bor på 3:e våningen utan hiss, så hon kan ju inte klara sig hemma direkt efter ett brutet lårben.

Fy sjutton vad fort livet ändrar sig ibland. Och jag glömmer så lätt bort att mamma inte är 60 eller 70 längre. Hon är 81. Men så himla pigg. Hennes första fråga på sjukhuset var när hon skulle kunna börja dansa igen (hon går på line dance). Jag ska ringa dit imorgon igen för att se om hon blivit opererad så att jag kan hälsa på. Operation skulle bli ikväll eller imorgon.