Livet verkar rusa förbi,
förbi mig nuförtiden.
Nuförtiden ägnar jag mig åt jobbet och praktiska saker i hemmet.
Nuförtiden så lägger jag för lite tid på mig själv, på min kära,
på vårt liv.
Nuförtiden rusar tiden förbi, att jag glömmer bort nuet.
Detta nu som jag under flera år själv försökt att fånga och spara.
Nuförtiden trillar nuet mellan fingrarna och blir inget sparat nu
nu är fragment det enda jag kommer att minnas.

Det var mulet och regnigt när jag gick hem från jobbet idag. Jag gick omvägen via Hemköp för att handla lite vardagsmat och tvål och sånt. På hemvägen kände jag mig på ovanligt gott humör. Fattar inte riktigt varför. Men det kändes så mysigt att gå under paraplyet i regnet och veta att snart skulle jag vara hemma och sitta och lyssna på regnet som smattrar mot takfönstren. Det är höst och på hösten är det helt okej att bara kura ihop sig hemma. Mysigt. Och nu sitter jag i favoritfåtöljen med lap-topen i knät och bloggar samtidigt som jag slötittar på tv.

Vi samlades 30 kvinnor plus det kvinnliga mediet i Fru Alstads kulturhus ute på den skånska slätten. Sittande runt fyrkantiga bord och lite spridda stolar med ljuset tänt i taket men med lite värmeljus utställda, började vi med att lyssna på ett vackert stycke musik. Mest för att liksom landa här och nu. Mediet var en helt vanlig kvinna i 50-60 års åldern, såg ut som folk gör mest, men hade den här extra gåvan att kunna ta emot och känna energier som vi vanligtvis inte kan. Hon började med att rikta sig mot en av deltagarna och ställde lite frågor, kommunicerade vidare det som hon uppfattade och kände. Kvinnan som hon vände sig till kände igen en anhörig. Efter ett tag pekade hon på min mamma som satt bredvid mig. Vi satt längst bak i rummet. - Jag känner närvaron av en kvinna som tycker mycket om musik, sa hon. Min mamma nickade ivrigt. Ja, jag vet vem det är, sa mamma. Det är min mamma. Jag pratar med henne varje dag (det gör hon faktiskt, fast jag tror inte att hon får svar). - Säger porslinsdockor dig något? frågade mediet. Njae, det känner jag inte igen. Men mediet envisades. - Jo, en porslinsdocka med kjol liksom en krinolin. Då trillade poletten ner för mamma och hon kom ihåg en liten porslins-figur som är en kvinna med en lila kjol av genombrutet porslin som ska föreställa spets. Min mormor var mycket fäst vid denna figur och hade särskilt sagt till att min mamma skulle ha den när mormor dog. Sen nämnde mediet även en bok med slitna pärmar med kak-recept eller något liknande. Nej, sa mamma. Det är en bok med andliga sånger som min mamma har skrivit ner för hand med gitarr-ackord till. Jag har den hemma.

- Det finns en man här också, sa mediet. En kortväxt, lite rund man. "Bruna bönor och fläsk" säger han.

 Mamma tänkte först att det kanske var hennes sedan några år avlidne vän H. Men bruna bönor och fläsk passade inte in. Inte heller var han särskilt rund.  När mamma och jag pratade vidare, kom vi fram till att det måste ha varit min pappa. Han dog 1991. Men han tyckte mycket om bruna bönor och fläsk. Mediet sa att mannen som var närvarande från andevärlden tyckte om att känna doften av mat i köket hemma hos mamma.

Det stämmer rätt bra det med. Mina föräldrar skiljes åt när jag var 13 år. Mamma berättade att efter skilsmässan hade pappa ringt henne och frågat om han inte kunde få komma hem och äta hennes goda köttbullar. Så matglad var han, min käre far.

Hela sessionen kändes varken mystisk eller kuslig. Det var som den naturligaste sak i världen. Det var olika saker mediet sa till olika personer och mycket var sånt som hon inte rimligen kunde känna till.