Thomas skrev på sin blogg om en märklig dröm och inatt hade jag också en av de mer konstiga drömmarna.

Jag var på Lilla Teatern, men det var inte Lilla Teatern som den ser ut egentligen. Samtidigt satt min dotter i en beige soffa som vi hade i en lägenhet där vi bodde fram till 1999. Hon skulle operera i min sambos häl (det var liksom bara hälen som var där, inte sambon själv), och satt med skalpellen i högsta hugg. Jag stod i telefonförbindelse med en doktor, som inte var en riktig doktor, men någon som kunde lite sjukvård. Via instruktioner i telefonen skulle jag berätta för dottern vad hon skulle göra. Och ingenting var sterilt, inga handskar, ingenting. Och jag visst att så snart dottern skulle skära första snittet skulle hon förmodligen svimma, så jag far fullt fokuserad på att fånga henne när hon skulle ramla. Precis när hon hade lagt första snittet, vaknade jag.